Stockholms Marathon

Dagen efter var det dags för Stockholm Maraton. Men eftersom jag varit förkyld och inte kunnat träna ordentligt tänkte jag bara springa en halvmara, dvs ett varv och sedan gå av banan. Till skillnad från andra motionslopp får man ju inte sälja sitt startbevis heller.

Eftersom jag inte har sprungit en enda gång under maj månad, gick jag ut väldigt lugnt och det kändes som att jag blev omsprungen av alla, hela tiden. Det var också ganska varmt och soligt, så jag höll mig så mycket som möjligt i skuggan och drack överallt där dricka serverades.

Första varvet gick rätt bra även om det började ta emot redan vid 14-15 kilometer. Men jag drog ner på tempot och när vinnaren varvade mig precis innan stadion såg syrran mig till och med på teve. Men på grund av det lugna tempot kände jag mig fortfarande någotsånär stark och fortsatte försiktigt en liten bit till.

När så en farthållare för 4½ timme sprang om bara litet fortare än mig tänkte jag att det tempot borde jag kunna hålla om jag bara håller mig i klungan. Så han drog mig genom hela Djurgården innan benen sade att det var dags att sänka tempot.

Så jag satte på mp3-spelaren och började springa väldigt långsamt. Vid Kungsan gick det inte fort och framför Slottet började jag gå. Men ett par hundra meter senare kände jag att det var fel att gå. Då kan man lika gärna bryta. Så benen fick börja springa igen, långsamt. Det gick långsamt hela Södermälarstrand och över Västerbron. Men jag sprang.

Nere vid Rålis var musklerna så stumma att jag var tvungen att gå 500 meter till nästa energistation. Men sedan var det bara att sätta fart och uppåt Fleminggatan insåg jag att jag passerade många som börjat gå. Det gav viss inspiration och snart insåg jag att fem timmar var möjligt att nå.

Längs hela Odengatan höll jag det tempot, men framåt Karlavägen bar det inte utan tempot sjönk ordentligt. Inte ens 1km-skylten innebar någon skillnad, men när jag svängde upp på Lidingövägen och såg Stadion framför mig började jag tokrusa. Det höll in på Stadion och in i mål..

Den dagen lade jag mig rätt tidigt. Dagen efter var benen som pinnar och jag satt i stort sett stilla hela dagen. På måndagen var det lite bättre och det gick att gå i trappor med visst stöd.

Läs mer: Stockholms Marathon

>> Nästa utmaning

tillbaka