Gotland Grand National

Världens största endurotävling är avklarad! Gotland Grand National var precis så skit-skoj som jag hade räknat med. Jag hade hoppats hinna med tre varv (två varv var basmålet), men jag hann med fyra varv utan problem. I min klass med 854 anmälda kom jag på 257:e plats, det vill säga i övre tredjedelen.

Med tanke på förutsättningarna är jag mer än nöjd. Jag började ju träna så smått i början av hösten, men var egentligen mer fokuserad på Lidingöloppet. Och den tredje gången började hojen gå dåligt och stanna.

Efter att ha försökt fixa problemet utan framgång, lämnade jag in hojen på verkstad där den blev stående ett bra tag. Efter att ha löst ut hojen efter en riktigt svettig räkning en vecka innan loppet, blev jag förkyld och hann inte med någon träning alls.

När det sedan blev snökaos här i Stockholm, det sjönk lastfartyg utanför Gotland och vädret bara blev sämre var inte stämningen på topp. Men vi tog oss till Gotland. När sedan hojen inte ville starta vid besiktningen kvällen innan blir man trött.

Men det var nog bara fukt från resan. Efter ett bra tag startade den och sedan fanns ingen återvändo... Det var lite svårt att sova den natten.

Tio minuter innan min starttid rullade jag in i startfållan och hann precis se starten för klassen innan. Mäktigt! Sedan var det varmkörning och framspringning med hojarna till startledet. Det fanns plats ungefär 250-300 hojar i bredd och jag hamnade i tredje startled.

Jag fick en bra start och siktade stenhårt på innerspår i första kurvan. Tur, flyt och viss aggressivitet gjorde att jag kom igenom helskinnad med en väldigt bra placering. Det första varvet var stenhårt med dubbla köer hjul mot hjul. Jag fastnade i ett bakhjul och ramlade en gång.

Det fanns minst fyra eller fem riktiga lerhål på banan, så det dröjde inte länge innan man var oigenkännlig. Glasögonen med rullband fungerade bra, men däremot immade de igen totalt, så efter ett halvt varv var jag tvungen att dra av dem och köra utan. Det är bra med lera för hyn! Fast kanske inte för ögonen..

Mellan lerhålen var det mer likt en crossbana med ordentliga stalp på varje raksträcka. På vissa ställen körde man även på den gotländska kalkstenen. Den är hal! Fast jag klarade mig helskinnad från den.

Däremot ramlade jag två gånger när ett djupt spår svängde i en annan riktning än vad jag gjorde. En gång gick det varken att komma ur spåret eller bromsa ordentligt när det blev stopp precis framför mig, utan jag kastade mig istället samtidigt som det smällde. Men det var ingen större fara, killen framför drog som ett jehu och jag var snart uppe igen.

Det är inte mycket man hinner tänka under loppet utan det handlar hela tiden om att ta sig förbi nästa gupp, nästa spår, nästa hoj och nästa kurva. Men ibland ser man att det plötsligt står massor med publik bredvid spåret. Det betyder lerhåla!

Då är det dags att sänka farten, höja blicken och leta efter övergivna hojar. På en del ställen stack bara styret upp. Där skall man inte köra! Jag hade flyt och fastnade inte i något lerhål alls, även om jag fick motorstopp någongång. Då är det skönt med elstart.

På tredje varvet var jag så trött att jag tappade fart. Jag tappade också räkningen på antalet varv, antalet stopp och antalet vurpor. Men jag tror att totalt blev det nog bara fyra eller fem vurpor.

På fjärde varvet började krafterna återkomma och det började kännas riktigt bra igen. Under det varvet gjorde jag många omkörningar.. Det varvet verkade de flesta andra vilja ta innerspår och sätta sig ner i varje kurva, varpå ytterspåret med vall låg vidöppet..

När jag kom i mål kändes det som om jag skulle vilja köra ett varv till, men allt roligt har ju ett slut. Och jag är väldigt nöjd med mina fyra varv.

Nu är vi hemma igen, grejerna är rengjorda och jag har hunnit sova ut. Däremot är det lite svårt att lyfta armarna över axelhöjd eller att gå i trappor. Men det går över.

tillbaka