Gotland Grand National

I helgen körde jag Gotland Grand National, världens största endurotävling, för andra gången. Det var rekord i antalet deltagare med mer än 3200 anmälda förare, och det var tio år sedan jag körde GGN förra gången. Den gången klarade jag fyra varv, och det var min målsättning även denna gång.

Men jag har varit duktig på att träna, och jag var klart inriktad på att klara av hela fem varv. Förutsättningarna var dock blandade. Det har ju varit ett torrt sommarhalvår, men de sista tre veckorna hade det tydligen vräkt ner regn över Gotland och lerhålen var välfyllda. Jag körde med min tolv år gamla hoj, samma som jag körde med förra gången.

Klockan sex var det uppgång, och efter en rejäl frukost körde vi ner till Tofta i god tid. Tyckte jag. Innan vi ens hann svänga av stora vägen var det stillastående kö till depån, och då var det lång väg kvar. Jag började räkna på när jag skulle vara tvungen att lasta av hojen längs vägen för att hinna till starten, som skulle gå kl 9:00.

Fast vi var förstås ute i god tid, och kön rörde sig sakta framåt, så vi hann fram. Jag hann till och med springa upp med dunk och matta till tankslingan själv, så jag skulle veta var min plats fanns. Sedan var det full rulle bort till startområdet, vilket ligger flera kilometer bort.

Det var en vacker dag, helt utan moln på himlen, men det blåste rejält. Det bekom inte mig så mycket, men alla åskådare skulle komma att bli ganska frusna under dagen. Fast det har varit bättre med lite moln, för solen förstörde sikten totalt så fort man körde i någon vinkel mot den.

Efter varmkörning i några minuter skall alla förare stänga av sina motorer, och man kan säga att tystnaden blev öronbedövande! Sedan gick starten jämnt klockan nio. Jag startade i sjunde startled och hade alltså många förare framför mig, men precis som förra gången körde jag om många på rakan fram till första svängen.

Där var det rejält trångt, men efter några sekunder var jag genom och kunde börja gasa. Som vanligt är det många förare och riktigt tajt de första kilometrarna, men efter någon surhåla började det tunna av och man kan fokusera på att köra hoj istället för att trängas..

Första varvet kändes riktigt bra. Det kändes som jag körde skapligt fort, men ändå inte så att jag blev speciellt trött. Så småningom var det dags för det beryktade surhålet Hästskon, och jag valde det djupaste spåret till vänster. Vilket gick alldeles utmärkt. Jag passerade utan svårigheter i lugnt och jämnt tempo, och lättat fortsätta.

Det kändes bra i ett tiotal svängar, men när banan började vända tillbaka mot depån blev jag plötsligt påkörd mitt på en raka. Det kändes klart onödigt, för det fanns mycket plats vid sidan om. I vilket fall som helst gick det ganska fort, kanske 40-50 km/h, när någon plötsligt körde in i mig snett bakifrån.

Jag föll som en fura, och landade hårt på stenhällen under mig. Jag landade raklång med huvud, höger bröst, höger arm och höger ben som kudde. Jag tappade andan totalt och såg dubbelt. Killen som hade kört på mig, #1384, stod och skrek något om jag var ok, men jag kunde först inte svara..

Efter ett långt tag lyckades jag återfå fattningen, kände efter så gott jag kunde och nickade åt honom, varpå han drog som en avlöning. Tack för den! Då såg jag att min hoj låg tvärs över spåret och riskerade bli påkörd. Det var bara att försöka dra upp den, och sedan försöka starta den. Vilket tog ett tag, eftersom den legat ner länge..

Sedan körde jag snabbt åt sidan, och började bedöma skadebilden. Jag själv verkade ha klarat mig hyfsat efter omständigheterna. Jag såg inte dubbelt längre, ingen direkt huvudvärk, och inget verkade vara brutet, även om det gjorde riktigt ont i lillfingret. Även hjälm, skydd, och till och med kameran verkade vara ok.

Det var värre med hojen. Styret var seriöst snett, och till och med gaffeln hade blivit sned. Dessutom pekade höger fotpinne mest uppåt och bakåt. Fast allting annat verkade vara ok, och efter att jag hämtat andan, rengjort glasögon och lins, drog jag sakta iväg för att känna efter att det gick att köra.

Och det gick, framfjädringen fungerade fint, och det gick att styra fastän styret var helt snett. Det var dock lite svårt att svänga fullt höger, och det gick knappt att stå på fotpinnen. Dessutom var jag fortfarande lätt chockad, så jag körde inte så fort. Men jag förlorade knappt fyra minuter innan jag kom iväg, och sedan betydligt mer pga försiktigt tempo..

Fast i resultatlistan ser det propert ut; alla fyra varven gick på 43 minuter, det tredje varvet tog 50 minuter men jag stannade nästan sju minuter i depån när jag tankade och bytte glasögon och handskar, så det blir också 43 minuter. Med resultat att jag missade det femte varvet med 55 sekunder.. Aargh!

Det var väl så att så småningom ökade jag takten när jag vande mig vid det sneda styret och fotpinnen. Resten av första varvet rullade på utan incidenter, och även det andra varvet var förhållandevis händelselöst. Det största problemet var snarare solen som ofta bländade rejält.

Fastän allt var snett valde jag att inte åka in till depån de två första varven heller, för jag kände mig inte speciellt trött. Däremot på tredje varvet kände jag att det var dags och åkte in på tankslingan. Eftersom jag kände att jag ändå låg väl till i tiden ville jag inte stressa utan tog det relativt lugnt, tankade i lugn och ro, tog av kameran, bytte glasögon och handskar. Sex och en halv minut stillastående, runt sju minuter totalt.

Till skillnad från förra gången åkte jag aldrig omkull (förutom när jag blev påkörd), och jag fick totalt sett bara två motorstopp (när jag bromsade in kraftigt för att undvika någon som ramlade framför mig). Även tredje varvet rullade på fint, och när jag rullade ut på fjärde varvet kände jag mig rätt stark och försökte öka takten en aning.

Ungefär samtidigt tog vattnet slut, och jag drog förmodligen av en aning. Sedan tog det lite längre tid i Hästskon eftersom det stod ett femtiotal förare som fastnat mitt i vägen. Jag körde så långt jag kunde i leran, men för att inte förlora onödig tid tog jag en liten omväg på kanten förbi de som stod i vägen..

Sedan var det full fart, och jag minns att jag tänkte att jag enkelt borde hinna ut på ett femte varv. Snacka om att jag blev förvånad vid varvningen när de vinkade av mig. Jag hade precis missat tiden på tre timmar med 55 sekunder! Aargh! Det blev bara fyra varv. Fast vid det laget började jag bli lite trött, och det kanske var lika bra..

Man gör ju lätt misstag när man är trött, och jag hade ju åtminstone inte fått några större skador, även om jag hade blivit påkörd rejält! Så jag rullade snabbt genom depån och bort till bilen, lastade hojen, bytte om och slängde in kläderna i sopsäckar. Och glömde lämna tillbaka transpondern!

Fast det fick jag göra dagen efter istället. Istället körde vi till hotellet, där jag tog en skön bastu, drack några goda öl och njöt av tillvaron. På kvällen blev det en liten promenad, några drinkar och en stor wienerschnitzel. Sedan sov jag gott. Trodde jag. Men kroppen värkte så pass att det var svårt att sova..

Detaljer

Läs mer: Gotland Grand National

tillbaka