10 oktober 2011

>> Långlopp

Årets bana på Norra Djurgården skulle enligt banchefen bli den jobbigaste hittills. Inte det man vill höra när man inte hunnit komma i form ordentligt. Efter operationen i augusti har jag varit riktigt ihärdig i löparspåren. Det har blivit minst två, ofta tre, träningspass varenda vecka.

Men det har gått riktigt trögt. Frugan tror att det beror på medicinen, som förtunnar blodet efter blodproppen, gör att blodet inte kan syresättas på samma sätt eller något liknande. I vilket fall som helst har jag haft svårt att orka med fyra-fem kilometer.

I onsdags bestämde jag mig för att åtminstone springa sju kilometer, annars skulle jag inte ens starta på Tjurruset. Jag tog det riktigt försiktigt och långsamt, dels för att min kondis krävde det, och dels för att det hann mörkna och jag knappt såg handen framför mig ute i skogen. Och jag kom i mål i hyfsat skick.

För en gångs skull var jag riktigt nervös när jag läste om banan och dess hinder. Dessutom skulle jag starta i den näst sista startgruppen vilket innebär att uppemot 5000 löpare skulle förvandla hela banan till lervälling och förstöra minsta antydan till fäste framför mig.

Fast vädret på lördagen var bra och jag kände mig konstigt nog ändå sugen. De första fyra kilometrarna var normal löpning, sedan kom ett stort dike med kanske två-tre meter höga kanter som skulle passeras, två gånger. Jag tog fart och blev inte ens blöt.

Men vad hjälpte det, 200 meter längre fram gick banan ner i en äkta lervälling som var två-tre decimeter djup. Det var bara att klafsa fram och börja skita ner sig. Sedan var det återigen normal löpning några hundra meter.

Sedan kom vi till en liten ravin där man fick huga sig under en massa stockar. Tyvärr blev det kö där, så det gick inte att springa alls. Fast det kanske var lika bra, för det var mycket pinnar som man kunde ha fastnat i. Och givetvis lervälling under fötterna.

Efter ravinen var det nerförsbacke rakt ner i havet. Banan var alltså lagd utanför stranden norr om Norra Djurgården i 200-300 meter. Höll man sig precis vid banmarkeringen var det kanske en meter som djupast, men där stod folk stilla i kö, så jag tog mig förbi många ett steg utanför dem.

Där var det lite djupare, men för det mesta höll sig vattendjupet på kanske en halvmeter. Fast på ett ställe hade jag vatten upp till mina armhålor. Det var ganska kallt, men eftersom jag rörde mig framåt hela tiden var det inte så farligt.

När banan väl gick upp på land var det rakt uppför ett mindre berg. Det var så brant och lerigt på stenhällarna att man var tvungen att hålla sig i träd och buskar för att kunna ta sig uppåt. Backen var gissningsvis ett hundra meter hög så hjärtat pumpade ordentligt när man väl kom upp.

Sedan var det återigen normal löpning en kilometer, avbruten av ett par hinder mittpå, dels fasta hinder för fälttävlan med häst, dels ett kryphinder där jag tjongade i skallen ordentligt. Men det gick bra.

Efter en vätskedepå kom nästa intressanta hinder, ett riktigt djupt dike fyllt av något grått som påminde om vatten men var mer trögrörligt. Det var så pass djupt att det nästan räckte till halsen. För att kunna ta sig fram hade arrangörerna spänt ett par linor så att man kunde dra sig fram..

Men jag fick ändå hjälpa killen framför upp med en rejäl knuff bakifrån. Där trillade man direkt i nästa lerpöl, fast den var bara en halvmeter djup. Från lerpölen kom nästa stenhäll rakt upp i himlen, återigen med lera som underlag.

Jag valde ett spår långt åt sidan när jag såg alla som kasade tillbaka nerför igen och kom upp någorlunda helskinnad. Över en trädstam och sedan var det ner igen. Och på ett ställe var det så lerigt att de flesta satte sig på rumpan och åkte kana ner. Fast jag tog en omväg ner.

Sedan började vi närma oss hoppbacken i Fiskartorpet. Fast precis innan fick jag en stor gren tvärs över munnen. Det var en kille framför mig som släppte en fem-tio meter två centimeter tjock gren som for tillbaka med full fart. Idiot!

Som tur var uppstod inget blodvite (speciellt eftersom jag äter medicin som förtunnar blodet och inte bör förlora blod), utan jag sprang ikapp honom på ren ilska och skällde. Och insåg att jag stod precis nedanför hoppbacken.

Den är säkert enormt tuff utan att 5000 löpare slirat upp framför mig, men nu fanns det i princip inget grepp kvar alls. Det var bara att börja klättra upp på alla fyra. Steg för steg tog man sig sakta närmare toppen, och plötsligt var man uppe!

Jag skrek rakt ut i glädje, men loppet var ju inte slut för det. Först var 500 meter normal löpning ner till Lill-Jansvägen där vi svängde ut i det värsta partiet. Det var 800 meter söndertrampat äkta träsk. Det handlade om att försöka hoppa från 'tuva' till 'tuva'.

Tuvorna bestod dock bara av hala stenar och slingriga rötter, ibland med ett litet träd att hålla i. En gång trampade jag fel och sjönk direkt ner med benet till höften. Problemet var att det fanns inget att ta stöd med utan man riskerade bara att sjunka mer ännu mer.

I vilket fall som helst kom jag loss till slut. Med skon kvar på foten! Efter träsket var det knappt två kilometer kvar till mål, och i stort sett bara normal löpning. En mindre backe och två hinder på upploppet. Som knappt märktes.

Min tid blev 84 minuter vilket kan tyckas vara väldigt mycket. Men jag tror att jag kunde klarat 10 km normal löpning på runt en timme, så 20-25 minuter var den tid att jag fick lägga på alla olika hinder. Det viktigaste målet var att öht komma i mål.

Totalt sett var det skitskoj.

Detaljer

>> Nästa långlopp

Banan

Hela idén med Tjur Ruset är att göra ett lopp på en extra krävande milbana genom svår – och delvis obanad – terräng. Lördagens bana på Norra Djurgården i Stockholm lever upp till dessa krav:
– Det här är den hittills jobbigaste banan i Tjur Ruset, säger banchefen Tommie Nordh.
– Från 4,5 km och in i mål är banan verkligt krävande.
En intressant nyhet i år är att vissa av funktionärerna har utrustats med våtdräkter för att kunna sköta sina uppgifter.

Den exakta bansträckningen är hemlig fram till tävlingsdagen då det finns kartor över banan i info-tältet på start- och målområdet. Tommie Nordh kan dock avslöja var de tuffaste partierna kommer:
– Vid 2,5 km kommer den första arbetsamma passagen när banan korsar ett brett dike.
– Från 4 km till 4,5 km går banan i en ravin där man får huka sig för att komma under stora trädstockar. Sedan är det dags för löpning i vatten.
– Strax före 6 km väntar några tuffa uppbyggda hinder.
– Mellan 6,5 och 7 km kommer ett extremt jobbigt parti. Vad som väntar här får bli en överraskning.
– Vid 7,5 km börjar en sträcka på 800 m där banan går genom ett träsk.

Lill-Jansskogen, som är en del av Norra Djurgården, har några riktigt jobbiga backar:
– Vi har använt alla backarna, berättar Tommie Nordh.

Årets tjurrus hade deltagarrekord med 5469 löpare anmälda. Av dessa gick 2855 herrar och 1343 damer i mål.

Läs mer: Tjurruset

tillbaka