27 oktober 2025

>> Långlopp

Det lerigaste GGN någonsin. Klart nöjd med "bara" två varv.

Förberedelserna var bra. Jag körde enduro varenda vecka, förutom två. En helg stod hojen på verkstad pga trasig bakbroms, och förra helgen - sista helgen innan GGN - valde jag att vila mig i form. För att inte riskera köra sönder varken mig själv eller hojen. Dessutom har jag sprungit, cyklat, åkt rullskidor och gymmat varenda vecka. Formen var bra.

För första gången körde jag gubbklassen 60+ - fastän jag inte fyllt 60 än - som tillsammans med 50-59, tjejer, militärer och storhojar numera kör på fredagen, dagen innan eliten som kör på lördagen. Med 3000 deltagare blir det för trångt på lördagen, och sedan några år kör knappt 1000 deltagare på fredag eftermiddag. Dessutom kör runt 400 deltagare, både ungdomar och veteranhojar, på fredag förmiddag på en kortare bana.

Resan gick bra. Det är ju elfte gången jag kör GGN så vi har börjat få en viss vana. Vi åker över på torsdag, kör tävlingen på fredag, och åker hem på lördag morgon. Vi angjorde Visby kl 15, körde ut till Hejdeby där vi checkade in och besiktigade hojen (samt njöt av stämningen), åkte till hotellet och käkade ett sista lass pasta på den mycket trevliga restaurangen Volare.

Väderprognosen var mindre bra. Hemma har det varit mestadels fint väder, men enligt lokalborna har det regnat ovanligt mycket på Gotland. Det innebär att det var mycket vatten i markerna, och delar av banan sades vara riktigt blöt och mjuk. Ovanpå det var prognosen att det skulle komma mer regn. Det lutade åt ett lerigt lopp, så jag förberedde med extra handskar och glasögon i depån. Det har ju varit lerigt förr.

På fredagsmorgonen var det uppehåll. Vi hade inte bråttom eftersom starten inte gick förrän 13:05. Vi körde till Hejdeby på förmiddagen, och fick en riktigt bra p-plats i närheten av Vallgraven. Vi hann titta lite på förmiddagens lopp och äta lätt lunch innan det var dags. Vi pratade även med en funktionär som bara sade: Brace yourself! Han visste. Det skulle bli det lerigaste GGN jag nånsin kört, värre än tex 2017.

The Race Report

När jag kom fram till startplatsen strax innan klockan ett var första startled nästan helt fullt. Inte förrän allra längst bort fanns det plats för mig. Det gjorde inte mig något. Jag startar gärna så att jag kommer i innerspår i första kurvan. Det blir ofta lite trångt, men det är ofta bättre än att hamna i den stora klungan i mitten.

Starten gick några sekunder innan 13:05. Jag gjorde en relativt dålig start, men var absolut inte sist iväg heller. Jag hade bra fart in i första kurvan, och hängde på precis bakom en annan förare som touchade höbalarna på innern. Det gick fint, och jag kom igenom svängen ovanligt bra. Det var förstås trångt, och någon trillade snett framför mig, men det gick ändå bra. Jag var på plats 173 (av 966) genom Bolarvelänken.

Därifrån var det bara några hundra meter innan spåret svänger in i skogen. Där inne var det ännu lerigare och kletigare. Jag såg flera förare som ramlat omkull, till synes utan skador. Leran var så tjock att det var svårt att styra. Framhjulet valde liksom sin egen väg, oberoende vart du pekade med styret. Jag tog det relativt försiktigt, och höll mig åtminstone på hjulen.

Efter några kilometer blev det stopp. Framför oss låg en mindre lerpöl, och eftersom man inte kunde se botten var folk försiktiga. Fast till slut körde folk igenom, väldigt försiktigt, och jag kunde fortsätta framåt. Härifrån var det ännu blötare i spåret. Jag skulle beskriva det som långsamt flytande gyttja. Det stod allt fler förare runt spåret som såg ut att ha gett upp. Och det skulle bli värre.

Efter ett blött och gyttjigt kalhygge blev det ett riktigt stort stopp. Det var ett djupt gytjefullt dike som skulle korsas, och ett flertal förare hade fått tokstopp och spärrade spåret helt. Jag gissar att det var kanske uppåt hundra förare som stod stilla och väntade på sin tur. Jag stod stilla ett par minuter, men såg att några förare lyckades ta sig över diket bredvid spåret.

Diket var betydligt djupare där, men det var inte lika många i vägen och det gick att ta sig över. Även om vissa förare fastnade rejält och fick gräva och slita för att få upp hojen på andra sidan. En förare som försökte hoppa över diket misslyckades kapitalt när framhjulet for ner i diket och fastnade. Killen slog en volt över styret, men såg ut att inte skada sig.

Så småningom lyckades även jag ta mig över. Inte helt snyggt. Jag höll på att fastna, men då gav jag full gas samtidigt som jag släppte styret. Med resultat att hojen tog sig över, men inte jag. Det är ju lättare att klättra upp ur diket utan hoj. Sedan var jag snart på gång framåt igen. Det stoppet kostade ungefär 8 minuter (enligt min GPS-klocka).

Eftersom så många satt fast i kön vid diket var det nästintill tomt i spåret därifrån. Efter några kilomter var spåret dessutom bara "lite" lerigt, näst intill lättkört. Jag lyckades köra om några andra förare innan jag nådde fram till Arena 2, Tibbletäkten. Då hade jag fallit till plats 544. Lite märkligt eftersom många i min startgrupp rimligtvis tappade mer tid än mig. Men placeringen är gentemot dagens alla klasser, och de två första startgrupperna lyckades sannolikt passera det där diket betydligt snabbare.

Genom Tibbletäkten går spåret uppe på kalkvallarna och är förhållandevis torrt. Det gjorde att det gick att gasa på ordentligt där uppe. Trevligt. Fast arenan är bara en liten del av hela banan, ungefär tre minuter, och påverkar inte totaltiden nämnvärt. Därifrån går spåret tillbaka in i skogen, mot Arena 1, Asfaltverket. De första kilometrarna var åter spåret relativt torrt, och det gick att gasa på skapligt.

Fast jag började bli lite trött och slog av en aning på tempot. Dessutom började det regna alltmer och sikten blev allt sämre. Några kilometer senare blev det åter rejält lerigt, och flera förare körde omkull. Jag körde på hög växel och fick ett par motorstopp, men höll mig på hjulen. Leran blev dock allt tyngre och kletigare, och snart var det åter svårt att styra. Det är jobbigt att köra i tung lera!

Så småningom nådde jag samma dike som tog åtta minuter på vägen ut, fast hundra meter söderut på vägen tillbaka. På detta hållet var det också stopp, men bara med ett fåtal förare, och det gick relativt fort att ta sig över. Även om jag var nära att ramla precis innan diket. Själva diket var rätt djupt och krävde både viss ansats och vilja, men det gick ändå fint att passera.

Efter diket fortsatte spåret ut på samma kalhygge. Spåret var dock snarast en mycket avlång sjö av lera, gyttja och dynga som slingrade sig fram över hygget. Det gick dock förhållandevis bra att paddla sig framåt med stövlarna medan motorn fick jobba hårt med att skovla dynga på de som låg bakom. Det kallas enduro.

Efter hygget blev det en aning bättre. För en kort stund. Snart nådde vi den plats som var den enda blöta hålan i fjol. Det var förstås betydligt blötare i år, men egendomligt nog var det inga problem alls. Lite extra gas och jag var förbi hålan. Däremot fortsatte den tunga leran var väldigt svårkörd. Ibland kändes det som nyblandad cement, inget fäste alls, bara väldigt trögt.

Vid nästa tidtagning, vid den andra övergången av Slitevägen, hade jag tappat ytterligare någon placering och låg på plats 545 (av 966). Jag hade kört om några och blivit omkörd av några. Därifrån började underlaget kännas något bättre på några ställen, och efter ett område med många tvära svängar och en aning mindre lera började det kännas som att snart är jag framme vid Asfaltverket och det första varvet snart är avklarat.

Inte riktigt. Det allra värsta området väntade. En lång kraftledningsgata med i stort sett okörbar lervälling. Efter en sväng nådde jag ett öppet område där det stod en massa folk. Det var både funktionärer, förare och publik. En funktionär med flagga pekade in alla till ett smalt spår till vänster om det egentliga, komplett översvämmade spåret. Där hamnade man åter i kö. Folk visste inte heller vart man skulle ta vägen.

Efter att ha väntat en stund körde jag förbi några tveksamma förare och tog mig tillbaka mot det egentliga spåret. Där ute stod massor av övergivna hojar, och det var bara att inse att det här skulle bli en prövning. Jag följde efter två killar som hittade ett smalt spår genom en dunge, över ett lerigt dike, precis bredvid det egentliga spåret. Andra förare provade andra spår. Några fastnade, några kom framåt.

På andra sidan dungen kom vi fram till det egentliga spåret. Alla tvekade. Det såg verkligen helt okörbart ut. Överallt stod det hojar som övergivits. Fast en och annan förare lyckades långsamt ta sig framåt i den djupa lervällingen, och så småningom vågade även förarna framför mig att prova sin lycka. Även de tog sig långsamt framåt, och snart var det min tur. Det kändes verkligen helt okörbart, men det gick ändå framåt.

Tricket är att inte stanna på de allra djupaste och kletigaste platserna. Bara fortsätt mata på tills du når en plats som är en aning bättre, stanna för att hämta andan, kolla var nästa utmaningar verkar vara, och undvik dem. Ibland körde jag mitt i det egentliga spåret, ibland i kanten, och ibland var jag bredvid spåret. Överallt stod det utmattade förare som i många fall förmodligen var näara att ge upp.

Jag lyckades åtminstone köra om ganska många medan jag sakta tog mig framåt. Någon snubbe ville inte bli omkörd och ställde sig i vägen, men efter ett tag körde jag om honom ändå. Det var på ett ställe där alla verkar vilja köra bredvid spåret, men jag ville inte vänta längre utan chansade och körde ut i det egentliga spåret. Det gick "fint". Om jag höll lite fart. Efter ett tag körde jag in till kanten och hämtade andan innan jag fortsatte.

Plötsligt kom jag fram till ett nytt dike tvärs över spåret. Det var förstås överfullt med lera och såg inte alls lockande ut. Men jag tog sats, på fysiskt och mentalt, och såg till att framhjulet höll sig uppe. Då gick det fint. Det var bara att fortsätta i den "vanliga" lervällingen. Ibland tog man sig framåt några meter, ibland hämtade man andan, ibland stod man i kö, och ibland letade man efter bästa vägen.

Efter runt tio minuter blev underlaget plötsligt något torrare. Var eländet över? Nejdå. Hundra meter senare var det åter lervälling och nya hinder. Fast så småningom blev spåret en aning bättre. Underlaget övergick till vattnig lera några hundra meter. Det kändes som en torr racerbana. Man kunde (nästan) se vad man körde på.

Hela kraftledningsgatan krävde 12-13 minuter för mig att passera, jämfört med ifjol då jag körde genom samma område på ungefär en minut. Då kände jag mig ändå lyckligt lottad jämfört med många andra, och speciellt dem som fastnade. Tydligen var det runt 200 hojar som hade fastnat och behövde bärgas innan lördagens tävling. Några av dem förstördes dessutom när de bärgades. Snacka om öken!

Fast loppet var inte över. Spåret övergick snart till att återigen bestå av tjock kletig lera. Jag hade vittring på målgång och körde om flera andra (förmodligen helt utmattade) förare. Fast jag blev även omkörd (i hög fart). Jag hade tagit av mig mina glasögon borta i lervällingen, och var allt för smutsig för att vilja plocka fram ett par nya. Och det var inte många förare i spåret, så de behövdes knappt.

Vid Förvarning Asfaltverket hade jag avancerat till plats 403. Jag höll inget högt tempo, utan fokuserade på att köra jämnt och smidigt. Snart nådde jag Asfaltverket, och efter några svängar öppnade sig den djupa Vallgraven framför mig. Jag höll ett spår långt till vänster och passerade rakt genom utan besvär. Full gas uppför backen, och sedan är det bara några svängar innan varvningen.

Eftersom det var första varvet gjorde jag inget stopp i depån. Det borde jag nog gjort, men det funkade ändå. Första varvet tog hela 1:12:34. Ifjol körde jag på 36 minuter, så det var mer eller mindre exakt dubbelt så lång tid. Nästa varv skulle komma att ta hela 1:49:53. Jag insåg ju att kraftledningsgatan skulle vara ännu värre, men inte att även sträckan bort till startplatsen skulle vara lika illa..

Efter varvningen vinkade jag till Pernilla, och gasade sedan på i alla svängarna genom Arena 1 som påminner om en stor motocrossbana. Efter många härliga svängar går spåret upp ur och ut från Asfaltverket tillbaka in i skogen mot Arena 2. Första sträckan var lerig, men ändå skapligt lättkörd. Jag gasade på och körde om några fler.

Fast snart nådde jag samma kraftledningsgata, fast på norra sidan. Lervällingen var i stort sett lika illa här. Skillnaden var att inte lika många hojar hade fastnat, utan det var lite lättare att välja spår. På några ställen går även spåret i en liten sväng bort från de värsta områdena. Men på sina ställen var det åter knappt körbart.

På några ställen stod funktionärer och pekade på lämpliga spår. Då menar jag med stor noggrannhet. En halvmeter bredvid spåret och du fastnar direkt. Men jag lyckades komma framåt utan att fastna. På ett ställe där det egentliga spåret var blockerat av hojar stannade jag för att hämta andan en sekund, och där stod en fotograf och knäppte en bra bild på mig. Skoj!

Till slut kom jag genom hela kraftledningsgatan och närmade mig startplatsen. När jag passerade Bolarvelänken hade jag avancerat till plats 285. Otroligt. Jag fortsatte in i skogen för andra gången. Leran var lika svårkörd nu, men jag antar att man delvis lärt sig att hantera den, och delvis var det inte alls lika många andra i spåret, så det gick skapligt framåt.

Tills jag kom till den första mindre lerpölen. Först skall man passera några stockar på botten av ett mindre dike, men jag fastnade på dem. När jag kom loss och gasade på genom lerpölen gick framhjulet till vänster medan jag föll till höger. Helt plötsligt flöt jag i lerpölen! Jag nådde knappt botten. Jag fick hjälp upp av en vänlig (och mycket lerig) kille i publiken, men höger handske och gashandtag var helt täckta av lera.

Det är farligt att köra utan bra grepp, så jag stannade bredvid banan för att försöka rengöra handtaget och byta till rena handskar. Det gick dåligt. Allting var så lerigt att jag skitade ner både händer och nya handskar innan jag fick på dem. Fast handtaget blev skapligt rent. Det stoppet tog mer än två minuter, och jag blev omkörd av många.

Sedan fortsatte jag över kalhygget, passerade det lite djupare diket (som kostade åtta minuter förra varvet) utan större problem, och gasade på mot Arena 2 på ett allt torrare underlag. Tibbletäkten var som förra varvet relativt torr och det gick fint att gasa på lite mer. Vid tidtagningen hade jag dock fallit tillbaka till plats 342, sannolikt på grund av stoppet med handskbytet.

Tillbakavägen gick på ungefär samma sätt som det första varvet. Relativt lättkörd den första sträckan efter Arena 2, och så småningom allt mer lera och gyttja. Inga större problem med att passera några diken eller andra hinder. Däremot gick det inte speciellt fort, min genomsnittsfart var ynka 14 km/h på denna etapp, och vid Slitevägen låg jag på plats 338.

Det gick faktiskt lättare att passera kraftledningsgatan på det andra varvet. Nu visste man ju vad som väntade, och ungefär vilka spår som funkade skapligt. Enligt min GPS-klocka är själva sträckan enbart 500 meter. Första varvet tog sträckan runt 10 minuter (med ett snitt på 3.4 km/h), varav jag stod stilla halva tiden), och andra varvet tog bara 5:30 (med ett snitt på 6.6 km/h), varav jag rörde på mig i 4 minuter.

Därefter återstod bara några kilometer. Borta vid Arena 2 hade jag lekt med tanken att jag skulle hinna till varvningen inom tre timmar och därmed hinna gå ut på ett tredje varv. Tankegången var alltså, om jag skulle stanna kvar så länge i depå att jag skulle missa det, ungefär som tävlingens tredje snabbaste man, Alex Sembs, gjorde. Den tankegången visade sig vara onödig. Jag hann inte till varvningen under tre timmar, utan kom dit 3:02:27.

Och även om jag hunnit dit under tre timmar hade det ändå inte blivit något tredje varv. Tävlingsledningen ändrade nämligen reglerna under loppet och sänkte körtiden från tre till två timmar. Det har tydligen aldrig hänt förr under 42 år. Anledningen var att man undvika skador på grund av det besvärliga underlaget. Klokt tänkt. Fast det hade förstås varit bättre att meddela det innan start.

I vilket fall som helst är det elfte året jag kör GGN, och jag aldrig kört mindre än fyra varv, ibland fem varv, och nästan sex varv en gång (bara några minuter från). Men jag är ändå klart nöjd med att lyckades klara av hela två varv under dessa miserabla förhållanden. Det var en riktig utmaning.

Starten och första varvet (1:03:00)

Detaljer

	Distans (enl GPS)	Tid	Fart	Plac.
Varv 1	18,7 (17,5) km	1:12:34	15,5 km/h	358
Varv 2	23,9 (23,3) km	1:49:53	13,0 km/h	341
Totalt	42,6 (40,8) km	3:02:27	14,0 km/h	354

Enligt min pulsmätare var min genomsnittspuls 145 och min maxpuls 170. Snittet sänktes tydligt när jag stannade för att rengöra handtag och byta handskar.

Statistik

	Alla klasser	Alla 25km	Motion	Motion (Fre)	Klass 12
Anmälda	2978	2412	2152	965	206
Startande	2745	2237	1992	887	186
Resultat	2406	1934	1724	745	160
Placering	-	910	783	352	55
Före mig	-	41%	39%	40%	30%

Banan

GGN är ett varvlopp på ungefär 25 km. Respektive klass kör i tre timmar, och sedan har man en timme på sig att komma i mål. Mellan 1984 och 2023 kördes loppet 40 år i rad på Tofta skjutfält, känt för lerdikena Hästskon och Allhagemyr, samt hala kalkstenar.

Från och med 2024 körs loppet på en ny plats runt Hejdeby, strax öster om Visby. Banan löper huvudsakligen genom gotländsk skog med många tvära svängar, mellan de två arenorna Asfaltverket och Tibbletäkten, där gamla kalktäkter utnyttjas till fullo. Till årets lopp var nästan 3000 förare i alla klasser anmälda.

Allmän statistik

	Alla klasser	Torsdag	Fredag fm	Fredag em	Lördag fm	Lördag em
Anmälda	2978	109	447	965	1187	260
Startande	2745	91	447	887	1105	245
Resultat	2406	91	381	745	979	210
Vinnare	-	-	-	3 varv 2:20:34	3 varv 2:32:03	5 varv 3:41:05
Andel	100%	4%	15%	32%	40%	9%

	Alla 25km	Adventure	Militär	Dam 30+	Dam 15-29	Herr 60+	Herr 50-59	Herr 40-49	Herr 30-39	Herr 15-29	Junior 15-23	Bredd	El MC	Elit Dam	Elit Herr
Anmälda	2412	38	14	91	36	206	580	398	419	370	94	98	12	18	38
Startande	2237	36	14	84	34	186	533	362	391	352	88	93	12	17	35
Resultat	1934	15	13	47	25	160	485	322	343	314	69	84	12	14	31
Vinnare	-	2 varv 2:09:38	2 varv 2:30:12	2 varv 2:38:42	2 varv 2:34:27	3 varv 2:46:08	3 varv 2:20:34	3 varv 2:43:41	3 varv 2:32:03	3 varv 2:35:32	4 varv 3:00:49	4 varv 3:39:22	2 varv 2:38:09	3 varv 3:17:04	5 varv 3:41:05
Andel	81%	1%	0,5%	3%	1%	7%	19%	13%	14%	12%	3%	3%	0,5%	0,7%	1%
DNS	175	2	0	7	2	20	47	36	28	18	6	5	0	1	3
DNF	303	21	1	37	9	26	48	40	48	38	19	9	0	3	4
Andel DNF	14%	58%	7%	44%	26%	14%	9%	11%	12%	11%	22%	10%	0%	18%	11%

Läs mer: Gotland Grand National

tillbaka