25 oktober 2026

>> Långlopp

Fyra timmar lerig gubbkörning.

För tolfte gången, och för elfte gången i rad, körde jag GGN i slutet av oktober. Det har verkligen blivit en tradition för mig. Just nu när jag sitter och slickar mina sår är frågan förstås hur länge jag egentligen kommer att orka fortsätta med denna utmattande tradition.. Nåväl. Det är en senare fråga.

Förberedelerna var inte helt bra. Jag stukade fotleden i början av september, under höstens första enduropass, och tvingades till ovillig vila. Eftersom jag dessutom skulle springa Lindingöloppet i slutet av september var det verkligen dålig tajming. På Lidingö fick jag halta mig runt, men kom åtminstone i mål.

Enduroträningen fick omstarta i oktober, bara tre veckor innan GGN. Jag började med en timme, nästa helg blev det en och en halv timme, och förra helgen blev det två timmar. Som tur var helt utan några större skador på varken mig själv eller hojen, så det var ju bra. Men min form var inte på topp, den sista halvtimmen förra helgen var "jobbig".

Prognosen var inte heller utmärkt. Den sade 95% regn. Ouch. Fast arrangören av loppet sade sig åtminstone ha arbetat hårt för att förbättra och dränera banan jämfört med föregående års katastrofbana. Det var bara frågan hur mycket bättre och torrare banan skulle vara.

Vi vaknade på fredagen till en vacker dag. Det regnade inte, och det blåste inte heller mycket. Faktum är att vädret blev betydligt bättre än förväntat. På förmiddagen blåste moln bort och under större delen av eftermiddagen sken solen på åkare och publik. Vilket faktiskt är ett problem för förarna, då sikten blir klart försämrad när solen skiner i leriga glasögon.

När jag bytte om ville inte min GPS-klocka starta, så i år fick jag köra utan GPS- och pulslogg. Jag körde ut till startplatsen tidigt, och eftersom jag hade blivit placerad i fjärde startled var det gott om plats. Jag språkade en god stund med en medtävlare, #2452, som körde tunghoj men aldrig kört enduro. Vi pratade dock mer om långresor än om enduro.

The Race

Starten gick 13:05. Jag fick en skaplig start och trängde mig förbi några långsammare förare i startleden framför mig. Det rullade på skapligt genom startkurvan, och sedan drog jag mig mot högersidan där det verkade gå lite fortare. Jag såg inga olyckor eller andra incidenter, utan alla verkade rulla på bra till och över Slitevägen.

Där spåret går in i skogen drog jag ner på mitt tempo en aning. Jag var som sagt inte i toppform, och vet ju att 3-4 timmars enduro är jobbigt, även en bra dag. Dessutom är det fortfarande många förare som trängs i spåret, och det är lätt att haka fast i någon.

Genom skogen var spåret fint, och på några ställen hade man lagt makadam för att underlätta. Men efter några kilometer kommer det första området med lervälling, ett skogshygge, och där var spåret inte dränerat på något sätt. Det var riktigt svårkört, och fastän sträckan inte är lång blir man helt slut när framhjulet inte riktigt vill låta sig styras.

Efter hygget kommer ett djupt dike där "alla" fastnade ifjol, och det diket var åtminstone bortbyggt. De hade lagt ett tjockt lager makadam över stora rör, så det var enkelt att passera. Därifrån fortsätter banan in i ett skogsparti där spåret åter är bättre. Visst har det sina utmaningar med hala stenar och annat, men det är ok.

Efter en kvart är man man framme vid Arena 2, dvs den gamla kalktäkten som man kör runt. Precis som tidigare år är det en häftig upplevelse att gasa på i full fart högt över trädtopparna. I andra halvan går spåret brant både upp och ner, och det gäller att inte trilla över kanten :-)

Det gjorde jag inte. På väg ut ut Arena 2 blev jag däremot omkörd av en funktionär med kamera, och insåg att det var dags att torka linsen på min GoPro. Och märkte att den trillat ner någonstans längs vägen och huvudsakligen filmade min mage. Attans. Jag lade dock 30 sekunder på att montera tillbaka den, och därifrån blev filmen ok.

När jag rullade igång hamnade jag mitt i en klunga med andra förare, så det blev trångt några kilometer framåt. Jag passerade en raka med stora stenar utan större problem, och strax efter markeringen 16km blev spåret åter väldigt lerigt. Fast det största hindret under första året, ett mindre surhål med vassa steanr, var dränerat och kunde passeras utan dramatik.

Några kilometer senare kommer man fram till den beryktade kraftledningsgatan, som var i stort sett okörbar ifjol. Det var bättre i år. Fast bara lite bättre. Det var fortfarande ungefär 500 meter lervälling med djupa spår där många fastnade. Första varvet gick ändå skapligt. Jag stannade flera gånger, dels för att hämta andan och dels för att kolla efter bästa spårval.

Ungefär halvvägs klarade jag av ett rejält cirkustrick. Jag stod i ett djupt spår och väntade på att killen framför skulle komma över en stor sten i spåret. När han hade kommit över gasade jag på ordentligt för att inte fastna. Men mina stövlar hade fastnat i lervällingen och hojen körde iväg utan mig. Den flög iväg ordentligt och lyfte nästan, men den landade i spåret och ställde sig upprätt några meter framför mig! Perfekt.

Det var bara att dra loss stövlarna, springa ikapp, hoppa på hojen och fortsätta köra. Jag fick applåder från åskådarna bredvid spåret. Sedan fortsatte lervällingen en bra bit framåt. Jag försökte spara på krafterna, men denna typ av körning är helt enkelt utmattande. Till slut lyckades jag passera den värsta sträckan på ungefär 15 minuter.

Därifrån är det åter relativt "normal" endurokörning in till Arena 2, Asfaltverket, och depån. Jag stannade inte i depån, utan fortsatte direkt till varvningen. Mitt första varv tog 58 minuter, fast jag tyckte jag såg 1:40 vilket jag tolkade som att det tagit 35 minuter. Baserat på det tänkte jag att jag borde klara av tre eller fyra varv.

I vilket fall som helst fortsatte jag ut på mitt andra varv. Efter att ha vinkat till frugan var det dags för branterna och svängarna genom själva Asfaltverket. Nytt för i år var att man kör uppför den höga väggen två gånger. Klart häftigt. Annars tog jag det fortsatt skapligt lugnt, speciellt om det faktiskt skulle bli fyra varv..

Genom och bort från Asfaltverket var spåret åter bra, även om det börjar komma fram en hel del hala stenhällar som man måste vara försiktig med. På någon sträcka, nära kraftledningsgatan, är det tjock lervälling med djupa spår, men större delen bort till startområdet är det bra spår, om än rätt leriga ibland.

Andra varvet fortsatte på ungefär samma sätt bort till Arena 2, om än i lägre tempo eftersom jag började bli trött. Men vägen tillbaka från Arena 2 blev värre. På rakan med de stora stenarna blev jag förmodligen övermodig, eller så var jag bara trött. Framhjulet dök plötsligt ner och fastnade mellan stenarna, varpå jag for som en vante över styret.

Jag landade på ryggen, med högra handen under mig, på stenarna. Det gjorde riktigt ont. Det kändes som om underarmen gick av, men när jag tittade på den så hängde den kvar. Så det var bara att bita ihop, resa upp hojen, och fortsätta köra. Men ännu mer försiktigt, för det gjorde fortfarande riktigt ont i armen.

Några kilometer senare kom jag förstås fram till kraftledningsgatan. Nu var jag redan helt utmattad, och det blev inte bättre i lervällingen. Några hundra meter väntade jag lite för länge i ett djupt spår, och plötsligt satt hela hojen fast. Jag kom ingenstans. Det är första gången som jag någonsin fastnat utan att kunna komma loss själv.

Som tur var ryckte några åskådare ut efter ett tag och hjälpte mig att gräva loss och lyfta upp hojen ur leran. Stort tack för hjälpen! Jag fortsatte ännu tröttare längs de djupa spåren. Jag kom kanske hundra meter innan jag kom till ett extra svårkört parti, där många hade fastnat. En funktionär stod mitt i leran och pekade på vilka spår som funkade.

Då tappade jag kedjan! Det tog ett bra tag innan jag fattade varför motorn dog när jag försökte gasa, men till slut gick ljuset upp. Kedjan hade dock inte gått av, utan "bara" kuggat av. Man behöver ju ett visst kedjeslack eftersom fjädringsvägen är lång, och då kan kedjan hoppa av. I sådan lägen är det "bara" att rulla tillbaka hojen så kan kedjan kugga på igen.

Fast det är inte alldeles lätt att rulla på bakhjulet i tre decimeter tjock lera. Till slut fick jag hjälp av tre funktionärer, som med gemensamma krafter så småningom lyckades kugga på kedjan. Återigen stort tack för hjälpen! Sedan var det bara att fortsätta försöka ta sig framåt igen. Sedan hände inte mer, utan så småningom kom jag ur kraftledningsgatan och kunde gasa mot depån.

Jag stannade i depån under det andra varvet. Fastän jag hade planerat att klara mig själv, kom det fram en kille som var sysslolös och hjälpte mig. Det underlättade. Det blev bensin, nya handskar, nya glasögon, och ny vattenryggsäck. Återigen stort tack för hjälpen! Andra varvet tog förstås betydligt längre tid, 1:36, och nu var jag ordentligt trött.

Jag fortsatte ut på mitt tredje varv. Det fortsatte på unegfär samma sätt som det andra varvet. Fast nu började jag bli ordentligt trött i nacken, vilket innebar att jag satte mig på sadeln betydligt mer än vad jag brukar. Annars fortsatte jag i ungefär samma långsamma tempo. Det var äkta gubbkörning. Men ibland körde jag om andra förare, och blev förstås även omkörd ibland.

Men fastän det blev allt färre förare ute i spåret, hade jag inte fattat att tre timmar redan hade passerat och jag var ute på respittiden. I mitt huvud handlade det fortfarande om antingen tre eller fyra varv. Några kilometer efter Arena 2 var jag tvungen att stanna för att pusta. En funktionär gav tummen upp när han hörde att jag var på mitt tredje varv.

I vilket fall som helst hände inga direkta incidenter på det tredje varvet. Däremot var jag helt utmattad när jag passerade kraftledningsgatan. Och inte bara jag, utan även hojen. Eftersom kylningen var helt täckt med lera började den överhetta. Ibland kom jag bara en meter innan jag behövde slå av motorn en stund för att låta den svalna.

Det innebar förstås att även det tredje varvet tog väldigt lång tid. När jag passerade mållinjen var klockan 17:08:51, och det varvet tog alltså 1:29. Det betydde att jag missade respittiden med några minuter, vilket innebär att det tredje varvet formellt inte räknas, utan i resultatlistan står det 2 varv på 2:34. Men i mitt huvud körde jag tre varv på fyra timmar och fyra minuter.

Starten och delar av första varvet (0:33:59)

Detaljer

	Distans (enl GPS)	Tid	Fart	Plac.
Varv 1	18,1 km	0:58:08	18,7 km/h	371
Varv 2	23,1 km	1:36:26	14,4 km/h	405
Varv 3	23,1 km	1:29:31	15,5 km/h	425
Totalt	64,3 km	4:04:05	15,8 km/h	425

Banan

GGN är ett varvlopp på ungefär 25 km. Respektive klass kör i tre timmar, och sedan har man en timme på sig att komma i mål. Mellan 1984 och 2023 kördes loppet 40 år i rad på Tofta skjutfält, känt för lerdikena Hästskon och Allhagemyr, samt hala kalkstenar.

Från och med 2024 körs loppet på en ny plats runt Hejdeby, strax öster om Visby. Banan löper huvudsakligen genom gotländsk skog med många tvära svängar, mellan de två arenorna Asfaltverket och Tibbletäkten, där gamla kalktäkter utnyttjas till fullo. Till årets lopp var 2500 förare i alla klasser anmälda.

Läs mer: Gotland Grand National

tillbaka