24 februari 2026

>> Långlopp

Första momentet i En Svensk Klassiker är avklarat.

Eftersom jag har bestämt mig för att göra En Svensk Klassiker en tredje gång - denna gång tillsammans med ena sonen - var det dags att köra Öppet Spår. Det närmaste boendet för tre som vi hittade var borta i Tandådalen, där vi bodde från torsdag till söndag. Både fredag och lördag förmiddag körde vi Kalven Runt (11 km) som förberedelse.

På eftermiddagen lastade vi skidorna och körde bort till Vasaloppsstarten, där vi lämnade in dem för vallaservice. Vi hämtade även ut våra nummerlappar. Jag hade fått en plats i sista startgrupp och ville absolut starta tidigare, tex samtidigt med sonen i startgrupp 3, men det hade inte gått att byta innan. Tyvärr gick det inte nu heller.

Då överhörde sonen en tjej som ville byta från startgrupp 2 till startgrupp 7, där hennes vänner skulle starta. Vi frågade om det gick att helt enkelt att byta plats med varandra - och det gick utmärkt! Helt fantastiskt! Jag hade kalkylerat med att det skulle kosta mig en extra timme att stå i kö om jag startade längst bak, så detta byte var verkligen en gudagåva.

Glada åkte vi tillbaka till stugan, där vi packade inför morgondagen. Vi behöver vara på plats senast klockan sju för att hinna att hämta ut de nyvallade skidorna innan min start 7:20. Planen var dessutom att hinna över bron i Transtrand innan den stängs halv sju. I vanliga fall tar det en halvtimme att köra från Tandådalen till starten i Berga By, men nu räknade vi med åtminstone trekvart. Alltså avfart senast 5:45. Uppstigning senast 5:00.

I praktiken gick vi upp redan innan klockan fem. Efter en omgång havregrynsgröt kom vi iväg prick 5:45. Det var dock mycket trafik och folk körde väldigt långsamt. Tjugo över sex hade vi börjat närma oss bron och hade fortfarande gott mod. Då blev det plötsligt tvärstopp, med en lång rad stillastående bilar framför oss.

Vi insåg att det inte skulle funka efter några minuter, och vände om. Istället körde vi till en parkering vi hade passerat, på den här sidan älven. Och eftersom älven var ordentligt frusen gick det fint att passera den till fots. Det var dock uppåt två kilometer att gå, och vi var inte framme förrän jämnt klockan sju..

Det gick dock snabbt att hämta ut skidorna, och sedan var det dags att snabbt leta upp en startplats i respektive startgrupp. Jag önskade sonen lycka till och begav mig till mitt startled. Eftersom det var riktigt kallt, minus 21 grader, behöll jag min tjocka jacka på så länge som möjligt, men 7-8 minuter innan starten packade jag den i en påse som körs till målgången i Mora.

The Race Report

Under minuterna innan start var fokus att hålla värmen. Solen hade gått bakom oss och det såg att bli en fin dag. Himlen var klarblått och det var vindstilla. Men solen värmde inte alls, och kroppen började snabbt bli stelfrusen. Som tur var gick starten exakt 7:20, utan några fördröjningar.

Jag hade fått en startplats ungefär mitt i min startgrupp. Det funkade bra. De som stod allra längst fram kastade sig snabbt iväg och skapade en liten lucka framför mig. Skönt. Däremot kände jag direkt att vallan på skidorna inte var optimal. Glidet var något bättre än sist, men inte utmärkt för andra gled iväg från mig.

Däremot var greppet överdrivet. Det fastnade i snön precis överallt. Jag höll på att ramla flera gånger, speciellt i övergångarna där det inte fanns några skidspår. Men på något sätt höll jag mig på benen. Det var däremot flera andra som ramlade på framför och bredvid mig. På något sätt kom jag förbi dem utan problem.

Efter en kilometer når man vägövergången där den långa startbacken börjar. Jag vinkade till Pernilla som stod där. Därifrån är det mer eller mindre saxning två kilometer upp till den högsta punkten på Vasaloppet. Det var som vanligt fullt med folk i backen, och en viss köbildning.

På några lite lättare ställen körde jag mellan spåren för att köra om dem som stod i spåren och köade. Det gick skapligt, och jag började snart närma mig den högsta punkten. Därifrån är utsikten ner över dalen helt magnifik, och jag passade på att kika tillbaka några gånger för att (snabbt) tillgodogöra mig vyerna.

När man passerar den högsta punkten kommer man upp på en högplatå med ett mycket vackert landskap, där man kan lägga i nästa växel och gasa på lite. Fast precis (inom 10-15 meter) efter jag hade passerat högsta punkten kastade sig en ung kille över spåren, in mot sidan, precis framför mig.

Han tappade balansen på det sista skidspåret och föll handlöst omkull, varpå han viftade vilt med sina stavar. Givetvis träffade han mig, mitt på näsan, med en av stavarna. Det gjorde ordentligt ont, och jag förstod att det gått hål på näsan. Det var bara frågan hur mycket. Jag åkte vidare, utan att stanna, och frågade en tjej som åkte bredvid mig. Hon lugnade mig och sade att det bara var lite grann. Tur i oturen.

Jag åkte vidare mot Smågan, med visst fokus på näsan, för det kändes som om det rann en hel del från näsan. Men det var nog mest svett som rann. Fast när jag stannade till i servicestationen i Smågan, efter 1:10:40, passade jag på att fråga hur det egentligen såg ut. Lite rött, men ingen fara.

Efter Smågan tog det vidunderliga landskapet allt mer över intrycken. Fast det var relativt dålig glid, och jag fokuserade på att spara på krafterna genom att ta långa tag och glida långt. Så småningom började jag ändå känna att jag var trött, och efter exakt 15 km stannade jag till för att mumsa på en powerbar. Några bilder blev det också.

Någonstans längs spåret åkte vi rakt "in" i solen, som lyste strax över horisonten över en snötäckt sjö i det karga landskapet. Det var oerhört vackert, vilket också gav en skön energiknuff. Så småningom började spåret luta lätt nedåt mot Mångsbodarna, och nu gick det en aning lättare. Fast det syns inte på tiderna.

Efter Mångsbodarna lutar det nerför och det är en skön sträcka. Fast det är lätt att lura sig. Det gjorde jag förra gången. En bra bit innan Risberg börjar spåret stiga allt mer och snart känns det som om uppförsbacken aldrig skall ta slut. Jag hade dock sparat lite på mina krafter och märkte att jag faktiskt körde om folk där.

Stigningen fortsätter en bra bit efter Risberg och sedan är det "blandad" åkning fram till Evertsberg. Jag började åter känna mig trött och mumsade mer på min powerbar. Jag försökte också spara på krafterna, och sänkte tempot lätt. Under tiden höll jag mig mest till höger, och blev ideligen förvånad över långsamma åkare som ligger i mitten eller till vänster.

Efter Evertsberg känns det som om det är nedförsbacke till Oxberg. Det är många och långa sköna nedförsbackar som man kan vila kroppen i. Visst är där några tuffa uppförsbackar, som tex Lundbäcksbacken, men medan många långsamt saxade uppför dem kunde jag ofta glida (långsamt) uppför. Fast ibland saxade även jag..

I Oxberg såg jag ett par goda vänner i publiken, så jag stannade och bytte några ord med dem. Trevligt. De hade varit i Risberg också, men de hade inte sett mig där, däremot sonen. Lätt uppspelt fortsatte jag mot Hökberg, i riktning mot Mora. Jag vet inte varför, men det känns lite bättre att köra rakt mot målet.

Själva sträckan består både av fina nedförsbackar och tuffa uppförsbackar. I en lång, snabb nedförsbacke åkte en kille längst till vänster omkull. Precis efter honom kom två andra åkare som också åkte omkull. Jag låg längst till höger, och hade fri väg, men en tjej snett framför mig bromsade hårt och precis när jag passerade stötte bakkanten på hennes ena skida mot min pjäxa.

Jag höll mig på benen, men jag tror knappast att tjejen klarade av det. Det gick rätt fort, och jag vågade inte titta bakåt förrän jag återfått balansen betydligt längre ner, och då hann jag inte se. Hoppas att det gick bra för dem.

Än så länge hade min onda axel hållit sig tyst och att det var huvudsakligen de stora musklerna i benen som protesterade. Men framåt Hökberg kände jag att min axel började gny en aning, samtidigt som musklerna började kännas allt tröttare. För att vara på den säkra sidan petade jag i mig en värktablett (för axeln) och en saltpastill (för musklerna) precis innan Hökberg.

Det verkade funka. Jag kände inte av axeln, och jag fick åtminstone inga krampkänningar i musklerna. Fast de var förstås klart trötta. Däremot började vänstra delen av nacken att ömma, men så länge jag inte tittade upp utan tittade ner på spåret var det ok. Jag matade på i långsam takt, mest längst ut till höger. Ibland körde jag även om långsammare åkare. Ofta till höger om dem.

I huvudsak är det nedförslut från Hökberg till Mora, men förutom några fina backar precis efter Hökberg, känns det relativt platt. Det som kändes mest effektivt var stakning med frånskjut denna sträcka. Jag fortsatte att mata på, först till stationen i Eldris och sedan vidare mot Mora.

Jag stannade till hos en extra station, hos Falu Rödfärg, där jag fick en liten macka med falukorv och mugg choklad. Gott. Sedan fortsatte jag mata på mot Mora i jämnt tempo. Jag funderade mest på om det verkligen var samma sträcka som för tio år sedan, för jag kände inte igen mig. Fast jag var ju helt slut förra gången..

I vilket fall som helst var jag plötsligt inne i Mora. När jag passerade skidstadion var det bara tre kilometer kvar. Då ökar man omedvetet en aning. Sedan ökar man lite till när man skymtar kyrktornet mellan träden. Snart passerade jag campingen och rundade ishallen. Nu började det även stå allt mer publik längs spåret. Det hjälper.

Precis innan målrakan är det två korta uppförsbackar kvar. Den första är en bro och den andra leder upp till själva målrakan. Det är verkligen en härlig känsla att glida fram där efter 90 kilometer ute i spåret. Dessutom hade jag egentligen inte ont någonstans det här året, jag var huvudsakligen bara väldigt trött.

Pernilla väntade på mig strax efter målgången. Hon hade förstås följt tiderna i appen, och gratulerade mig varmt. Hon berättade även att jag kört från sonen, som låg ungefär en timme efter mig. Sedan tog hon hand om skidorna medan jag satte mig på en buss, som körde oss till duscharna i ishallen.

Där hämtade man först upp klädpåsarna från starten innan man gick till duschanläggningen. Det var otroligt skönt med en varm dusch, men i början kändes vattnet skållhett och det gick knappt att börja duscha. Det blev betydligt skönare efter en lång stund.. Totalt sett tog det nästan en timme att duscha och byta om, men det var behövligt.

Sedan tog jag bussen tillbaka till målet, och hann dit någon minut efter sonens målgång, ungefär en timme efter mig. Det hade varit jobbigt. Men han fixade det! Jag gratulerade förstås honom. Nu har vi båda klarat av både Engelbrektsloppet och Vasaloppets Öppet Spår! En bra start.

Därefter körde vi hem så fort han hämtat sin klädpåse. Pernilla körde hela vägen, och fastän det var mycket trafik, med många söndagsbilister (som körde tjugo under), var vi hemma strax efter tio på kvällen. Det hade snöat sedan vi åkte hemifrån i torsdags, så efter att alla väskor och skidor burits in var det bara att börja skotta snö.

Detaljer

Plats	Klockan	Totaltid	Sträcktid	km	min/km	km/h
Start (Berga)	07:20:57	00:00:00		0,0
Högsta punkten	07:49:08	00:28:14	28:15	3,0	09:25	6.38
Smågan	08:31:34	01:10:40	42:26	8,6	04:56	12.19
Mångsbodarna	09:45:20	02:24:26	1:13:46	13,7	05:25	11.10
Risberg	10:42:24	03:21:30	57:04	10,6	05:22	11.20
Evertsberg	11:59:03	04:38:09	1:16:39	12,7	06:02	9.96
Oxberg	13:13:03	05:52:09	1:14:00	14,7	05:03	11.92
Hökberg	14:10:50	06:49:56	57:47	9,2	06:17	9.55
Eldris	15:08:07	07:47:13	57:17	10,1	05:39	10.63
Mora Förvarning	15:55:22	08:34:28	47:15	8,4	05:38	10.67
Mål (Mora)	15:58:16	08:37:22	2:54	0,6	04:50	12.41
Total	15:58:16	08:37:22		91,7	05:39	10.63

	Placering	Anmälda	Startande	I mål
Klass	193	518
Herrar	2817	7627
Totalt	3273	10902	9809	8693

Banan

Läs mer: Vasaloppet

tillbaka