Första momentet av En Svensk Klassiker är avklarat.

I torsdags körde vi upp till Sälen. Eftersom jag har bestämt mig för att göra En Svensk Klassiker en tredje gång - denna gång tillsammans med ena sonen - var nästa mål att köra Öppet Spår på söndagen. Det närmaste boendet för tre som vi hittade var borta i Tandådalen, där vi bodde från torsdag till söndag.

Det gick smidigt att komma upp. Sonen körde, med den äran. Vi anlände vid halv åtta, och hann till och med bada bastu på kvällen. Superskönt. I fredags morse spände vi på oss längdskidorna och körde Kalven Runt (11 km) motsols. Spåren var fantastiskt fina och det kändes utmärkt. Förutom den hårda motvinden den sista kilometrarna längs vägen..

På eftermiddagen plockade vi fram snowboard och alpina skidor och köpte liftkort. Det var en trevlig omväxling. Jag var dessutom nyfiken på hur min nya bräda som jag köpte i höstas skulle funka. Svaret var enkelt: Utmärkt! Speciellt de nya step-in bindningarna funkade klockrent. Tyvärr blåste det hårt på toppen, så jag var nöjd vid fyratiden. Sonen fortsatte dock till fem, varpå han gick på after-ski.

I lördags morse spände vi åter på oss längdskidorna och körde Kalven Runt, denna gång medsols. Nu blåste det inte, men det snöade lätt och det gick lite trögare. Men det kändes fortfarande utmärkt. Jag hade inga känningar alls av varken axel eller rygg. Det var också sista åket inför Öppet Spår nästa dag. Here we come!

På eftermiddagen lastade vi skidorna och körde bort till Vasaloppsstarten, där vi lämnade in dem för vallaservice. Vi hämtade även ut våra nummerlappar. Jag hade fått en plats i sista startgrupp och ville absolut starta tidigare, tex samtidigt med sonen i startgrupp 3, men det hade inte gått att byta innan. Tyvärr gick det inte nu heller.

Då överhörde sonen en tjej som ville byta från startgrupp 2 till startgrupp 7, där hennes vänner skulle starta. Vi frågade om det gick att helt enkelt att byta plats med varandra - och det gick utmärkt! Helt fantastiskt! Jag hade kalkylerat med att det skulle kosta mig en extra timme att stå i kö om jag startade längst bak, så detta byte var verkligen en gudagåva.

Glada åkte vi tillbaka till stugan, där vi packade inför morgondagen. Vi behöver vara på plats senast klockan sju för att hinna att hämta ut de nyvallade skidorna innan min start 7:20. Planen var dessutom att hinna över bron i Transtrand innan den stängs halv sju. I vanliga fall tar det en halvtimme att köra från Tandådalen till starten i Berga By, men nu räknade vi med åtminstone trekvart. Alltså avfart senast 5:45. Uppstigning senast 5:00.

I praktiken gick vi upp redan innan klockan fem. Efter en omgång havregrynsgröt kom vi iväg prick 5:45. Det var dock mycket trafik och folk körde väldigt långsamt. Tjugo över sex hade vi börjat närma oss bron och hade fortfarande gott mod. Då blev det plötsligt tvärstopp, med en lång rad stillastående bilar framför oss.

Vi insåg att det inte skulle funka efter några minuter, och vände om. Istället körde vi till en parkering vi hade passerat, på den här sidan älven. Och eftersom älven var ordentligt frusen gick det fint att passera den till fots. Det var dock uppåt två kilometer att gå, och vi var inte framme förrän jämnt klockan sju..

Det gick dock snabbt att hämta ut skidorna, och sedan var det dags att snabbt leta upp en startplats i respektive startgrupp. Jag önskade sonen lycka till och begav mig till mitt startled. Eftersom det var riktigt kallt, minus 21 grader, behöll jag min tjocka jacka på så länge som möjligt, men 7-8 minuter innan starten packade jag den i en påse som körs till målgången i Mora.

The Race Report

Under minuterna innan start var fokus att hålla värmen. Solen hade gått bakom oss och det såg att bli en fin dag. Himlen var klarblått och det var vindstilla. Men solen värmde inte alls, och kroppen började snabbt bli stelfrusen. Som tur var gick starten exakt 7:20, utan några fördröjningar.

Efter en kilometer når man vägövergången där den långa startbacken börjar. Jag vinkade till Pernilla som stod där. Därifrån är det mer eller mindre saxning två kilometer upp till den högsta punkten på Vasaloppet. Det var som vanligt fullt med folk i backen, och en viss köbildning.

När man passerar den högsta punkten kommer man upp på en högplatå med ett mycket vackert landskap, där man kan lägga i nästa växel och gasa på lite. Fast precis (inom 10-15 meter) efter jag hade passerat högsta punkten kastade sig en ung kille över spåren, in mot sidan, precis framför mig.

Han tappade balansen på det sista skidspåret och föll handlöst omkull, varpå han viftade vilt med sina stavar. Givetvis träffade han mig, mitt på näsan, med en av stavarna. Det gjorde ordentligt ont, och jag förstod att det gått hål på näsan. Det var bara frågan hur mycket. Jag åkte vidare, utan att stanna, och frågade en tjej som åkte bredvid mig. Hon lugnade mig och sade att det bara var lite grann. Tur i oturen.

Efter Smågan tog det vidunderliga landskapet allt mer över intrycken. Fast det var relativt dålig glid, och jag fokuserade på att spara på krafterna genom att ta långa tag och glida långt. Så småningom började jag ändå känna att jag var trött, och efter exakt 15 km stannade jag till för att mumsa på en powerbar. Några bilder blev det också.

Efter Mångsbodarna lutar det nerför och det är en skön sträcka. Fast det är lätt att lura sig. Det gjorde jag förra gången. En bra bit innan Risberg börjar spåret stiga allt mer och snart känns det som om uppförsbacken aldrig skall ta slut. Jag hade dock sparat lite på mina krafter och märkte att jag faktiskt körde om folk där.

Stigningen fortsätter en bra bit efter Risberg och sedan är det "blandad" åkning fram till Evertsberg. Jag började åter känna mig trött och mumsade mer på min powerbar. Jag försökte också spara på krafterna, och sänkte tempot lätt. Under tiden höll jag mig mest till höger, och blev ideligen förvånad över långsamma åkare som ligger i mitten eller till vänster.

Efter Evertsberg känns det som om det är nedförsbacke till Oxberg. Det är många och långa sköna nedförsbackar som man kan vila kroppen i. Visst är där några tuffa uppförsbackar, som tex Lundbäcksbacken, men medan många långsamt saxade uppför dem kunde jag ofta glida (långsamt) uppför. Fast ibland saxade även jag..

I Oxberg såg jag ett par goda vänner i publiken, så jag stannade och bytte några ord med dem. Trevligt. De hade varit i Risberg också, men de hade inte sett mig där, däremot sonen. Lätt uppspelt fortsatte jag mot Hökberg, i riktning mot Mora. Jag vet inte varför, men det känns lite bättre att köra rakt mot målet.

I huvudsak är det nedförslut från Hökberg till Mora, men förutom några fina backar precis efter Hökberg, känns det relativt platt. Det som kändes mest effektivt var stakning med frånskjut denna sträcka. Jag fortsatte att mata på, först till stationen i Eldris och sedan vidare mot Mora.

I vilket fall som helst var jag plötsligt inne i Mora. När jag passerade skidstadion var det bara tre kilometer kvar. Då ökar man omedvetet en aning. Sedan ökar man lite till när man skymtar kyrktornet mellan träden. Snart passerade jag campingen och rundade ishallen. Nu började det även stå allt mer publik längs spåret. Det hjälper.

Precis innan målrakan är det två korta uppförsbackar kvar. Den första är en bro och den andra leder upp till själva målrakan. Det är verkligen en härlig känsla att glida fram där efter 90 kilometer ute i spåret. Dessutom hade jag egentligen inte ont någonstans det här året, jag var huvudsakligen bara väldigt trött.

Pernilla väntade på mig strax efter målgången. Hon hade förstås följt tiderna i appen, och gratulerade mig varmt. Hon berättade även att jag kört från sonen, som låg ungefär en timme efter mig. Sedan tog hon hand om skidorna medan jag satte mig på en buss, som körde oss till duscharna i ishallen.

Där hämtade man först upp klädpåsarna från starten innan man gick till duschanläggningen. Det var otroligt skönt med en varm dusch, men i början kändes vattnet skållhett och det gick knappt att börja duscha. Det blev betydligt skönare efter en lång stund.. Totalt sett tog det nästan en timme att duscha och byta om, men det var behövligt.

Sedan tog jag bussen tillbaka till målet, och hann dit någon minut efter sonens målgång, ungefär en timme efter mig. Det hade varit jobbigt. Men han fixade det! Jag gratulerade förstås honom. Nu har vi båda klarat av både Engelbrektsloppet och Vasaloppets Öppet Spår! En bra start.

Därefter körde vi hem så fort han hämtat sin klädpåse. Pernilla körde hela vägen, och fastän det var mycket trafik, med många söndagsbilister (som körde tjugo under), var vi hemma strax efter tio på kvällen. Det hade snöat sedan vi åkte hemifrån i torsdags, så efter att alla väskor och skidor burits in var det bara att börja skotta snö.