Lidingöloppet

Den sista etappen i En Svensk Klassiker var en ren mara.

Jag var iofs förberedd på att det skulle bli jobbigt för jag har haft problem med vaderna, och speciellt vänster vad, sedan i mitten av augusti. Jag återupptog min träning lite för tidigt efter ett intervallpass, och överansträngde vaderna. Sedan dess har jag försökte kombinera några sparsamma långpass med att vila mig i form.

För två veckor sprang jag Stockholm Halvmarathon och då höll vaden en halvtimme, ungefär en halvmil. Sedan dess har jag alltså vilat mig i form, och enbart kört ett enduropass förra helgen, något som inte belastar vaderna speciellt mycket. Och jag tror att det var rätt väg att gå, för nu höll den mer än sju kilometer..

För övrigt var förhållanden mer eller mindre perfekta. Jag hade en liten infektion i kroppen under veckan, men den var bortjagad av vila, alvedon och en gnutta whisky. Vädret var utmärkt, ganska soligt, lagom varmt och tämligen vindstilla. Precis som på halvmaran stretchade jag vaderna ordentligt innan start.

När starten gick kändes det alldeles utmärkt, men jag var ändå rätt säker på att vaderna inte skulle hålla hela vägen, så jag lade band på mig, och lade mig på ca 6 min/km. Ungefär samma takt som jag sprang hela loppet på förra gången.

Det kändes riktigt bra under slingan på södra Lidingö, och ett tag kunde jag verkligen njuta av loppet. Men vid rundningen av Kyrkviken hade jag precis fått energitillskott i en depå och ökade ett uns för mycket, och plötsligt krampade vänster vad ordentligt. Ajj!

Fast eftersom jag ville ta mig i mål för att klara av klassikern, så var det bara att bita ihop och fortsätta. Det var ju bara gott och väl 22 kilometer kvar.. Man kan nog beskriva det som att jag sprang mig genom smärtan. Varje steg gjorde förstås oerhört ont, men det var ju också ett steg närmare målet..

Det gick skapligt ungefär en mil framåt, jag stretchade lätt vid 15 km, men fortsatte snart att springa. Snart kom jag fram till Södergarnsbackarna, de första klarade jag av i låg fart, men precis när det stod 12 km på en skylt (dvs jag hade klarat av 18 km) var jag tvungen att börja gå uppför.

Därefter blev det gång uppför alla uppförsbackar, men annars höll jag i gång löpningen. Mycket långsamt, men ändå. I Grönske backe passade jag på att äta medan jag uppför innan jag fortsatte att springa. Efter någon kilometer fanns det naprapater, och eftersom det blev en plats ledig precis framför mig, tog jag direkt chansen.

Fast det hjälpte inte mycket för han kom inte riktigt åt muskeln. Efter lite massage önskade han lycka till och jag stapplade vidare. Sedan gick det trögt hela vägen fram till Aborrbacken, med idel mindre uppförsbackar som jag tvingades gå uppför.

Jag gick förstås uppför Aborrbacken också, men när jag väl hade passerat toppen blev det löpning hela vägen fram till Karins backe. Som är så brant att jag hade svårt att gå uppför den. Fast väl uppe är det tämligen plant, och därefter sprang jag i ett lätt ökande tempo hela vägen in i mål.

Efter Aborrbacken märkte jag att de som var runt omkring mig förmodligen var ännu mer trötta än mig, och efter Karins backe sprang jag om ganska många. Jag lyckades till och med spurta lite försiktigt de sista hundra meterna. Målet efter Aborrbacken var att komma i mål på under fyra timmar, och det lyckades precis.

Det var en nåd att komma i mål. Fast sedan var det ett par kilometer bort till bilen..

Detaljer

>> Nästa utmaning

Läs mer: Lidingöloppet

tillbaka