Vansbrosimmet

Det var slagregn, åska och hagel när jag simmade Vansbrosimmet.

Tyvärr fick jag en ordentlig förkylning dagen efter Vätternrundan. Kanske inte helt oväntat med tanke på kombinationen rejält ösregn och tio timmars ansträngning. Förkylningen var dock rejält seg och ville inte riktigt släppa.

Helgen innan Vansbrosimningen, rann det fortfarande i näsan, men jag vågade ändå mig på att simma en halvtimme i Mälaren. Det blev dock den enda träningen inför loppet. På fredagskvällen åkte vi upp till Ludvika där vi övernattade inför simningen.

På lördagen tog vi oss sista biten till Vansbro. Vi var ute i god tid och vädret såg skapligt ut. Efter att jag hämtat ut startkitet skildes vi åt. Jag traskade upp till starten, där jag bytte om och kollade på ett par starter.

Under tiden började mörka moln torna upp sig och snart blixtrade det på himlen strax norr om oss. Speakern kommenterade det och menade att det skulle gå missa oss. Och så verkade det bli. Ett tag.

Min start var 13:18 och innan dess hoppade jag i för att känna på vattnet. Faktiskt rätt ok temperatur. Efter lite uppvärmning var det äntligen vår tur att hoppa i. Jag tog några snabba steg på stranden innan jag dök i och fick en relativt ledig lucka i vattnet.

Till skillnad från förra gången då vi var som packade sillar i vattnet. Fast den här gången hann jag bara simma femtio meter innan det började regna. Och inte lite heller. Det var slagregn. Fast å andra sidan kunde vi inte bli mycket blötare.

Mitt största problem var snarare att det var många år sedan som jag simmade med våtdräkt på mig. Den klämde om lungorna så det kändes som jag inte kunde andas in någon luft alls. Och eftersom jag hade tagit några snabba tag så behövde jag andas ordentligt ett tag.

Det gjorde att det dröjde rätt länge innan jag hittade en lagom rytm där jag kunde andas i takt med simtagen. Fast så småningom fick jag annat att tänka på, för plötsligt slog blixten flera gånger precis bredvid vattnet. Jag antar att det inte var någon större fara för oss i vattnet, men alla bredvid..

Men alla simmade på. Jag låg nära innerbojarna hela tiden och höll ett jämnt tempo tillsammans med de flesta runt mig. Några var snabbare, men rätt snart kom jag också ikapp några från startgruppen före. Vilket kändes bra.

Efter någon kilometer slutar allting annat att existera. Man simmar helt enkelt bara. Fokuserar på nästa simtag och nästa andetag. Och plötsligt har det gått två kilometer och det är dags att svänga upp motströms i Dalälven.

Tricket är att hålla sig så nära bryggan som möjligt, fast det gör ju alla andra också. Så ibland går det lite långsammare än vanligt och ibland går man längre ut för att simma om några. Och långt ut märks det tydligt att det är mer strömt så man går snabbt tillbaka till kanten.

Efter ett tag började jag fundera på om inte målet skulle synas snart. Snacka om trist att inse att man bara har kommit halvvägs i Dalälven eftersom sista halvkilometersbojen fortfarande är framför en! Men det bara att mata på och tänka på något annat. Tex på simtagen.

Och sedan dröjde det inte länge förrän jag var i själva målområdet. Dock var det många runtomkring som började bli vårdslösa och försökte tränga sig fram. Det blev många onödiga sparkar, slag och knuffar som förstörde tempot för alla.

Det var så trångt att det inte kändes skoj att börja spurta mot mål så jag höll mitt tempo och lät det det ta den tid som det behövdes. Totalt blev det knappt 1:10, det vill säga ett par minuter sämre än förra gången. Skillnaden var att jag knappt var trött.

Det kändes istället som om jag skulle kunna simma dubbla distansen. Nu skulle jag ju inte det, utan gick upp, fick medalj, blev fotad, letade upp klädpåsen och duschade. Varmt. De hade rejält med varmvatten i duschen vilket var väldigt tacksamt.

Efteråt fick jag höra att det inte bara varit slagregn och åska, utan även en rejäl hagelskur ;-) Det märkte jag aldrig. Fast det hamrade lite på huvudet någonstans på vägen..

>> Nästa utmaning

Läs mer: Vansbrosimmet

tillbaka