Pillan är numera rena rama racertjejen.

I slutet av förra veckan anordnade Porscheklubben ett två dagars banmöte på Gotlandring, Sveriges längsta och mest utmanande racerbana. Speciellt sedan banan förlängts med en ny sydslinga ifjol, en slinga jag inte provat förut. Jag anmälde mig direkt i våras med nya lillbilen när biljetterna släpptes.

Senare under våren beslöt sig Pillan också för att anmäla sig. Hon skulle ändå med till Gotland och hade aldrig kört på racerbana förut (undantaget några få meter på Arlanda Test Track), och anmälde sig förstås till grön grupp, tidigare kallad Lugn och Fin.

Gotlandring, dag ett

På morgonen var Pillan lätt nervös. Hon var helt övertygad om att det var ett dåligt beslut att vara med. Hon letade efter orsaker att ställa in, kanske hade hon feber?

När hon såg de lokala nyheterna att en sportbil hade kvaddat illa på banan dagen innan blev hon inte lugnare. Det var en Lamborghini som hade voltat. Räddningskåren hade behövt klippa ut föraren, en tjej som sedan flugits med ambulanshelikopter till sjukhus. Nej, det var inget för henne.

Hur som helst körde vi till Gotlandring, och sedan tog de praktiska bestyren över. Jag körde i röd grupp, och hon körde i grön grupp. Röd grupp låg före i kalendern så vi ställde bilen där. Snart var det förarmöte där instruktörerna gick genom alla detaljer.

Sedan var det dags för Följa John. En instruktör kör först och visar det bästa spåret genom alla svängar. Tanken är att det skall gå i moderat tempo, och man skall ligga 20-25 meter bakom framförvarande bil. Fast min instruktör körde alldeles för fort. Jag låg precis bakom och höll mitt avstånd, men resten av gruppen försvann snabbt bakom oss.

Direkt efteråt var det dags för grön grupp, så jag körde dit med bilen. Nu var det dags för Följa John för Pillan. Tyvärr körde även hennes instruktör för fort så hon kunde inte se idealspåret. Gotlandring är ju mer än sju kilometer lång med massor av kniviga svängar, vilket gör att den inte är den enklaste banan att börja med.

Fast hon kom runt, utan incidenter. Och det fanns ju även andra rookies som tog det försiktigt runt. Till restkommande körpass såg hon även till att ha med en instruktör i bilen som hjälpte henne runt den långa banan. Då gick det mycket bättre.

För min del ökade jag sakta tempot. Jag har ju kört den norra slingan förut, men inte den nya södra slingan. Den var mycket intressant med en helt annan karaktär. Den kändes verkligen som det är en annan arkitekt som ligger bakom den, men tydligen är det samma.

Där norra slingan har idel knixiga kurvor och relativt låga kurvhastigheter har södra slingan mer öppna breda svängar och relativt höga kurvhastigheter. Speciellt rakan bredvid den gröna kalkrika sjön tillåter riktigt höga hastigheter fastän asfalten är väldigt guppig.

Mest känt är det rejält höga krönet strax efter rakan, men för att spara mina drivaxlar slog jag av innan jag lättade. Mer utmanande är den tajta bankade karusellen och det andra smygande krönet bakom depån, det ställe där olyckan hade skett dagen innan.

Fast enda stället där bilen kändes orolig var i inbromsningen efter den långa rakan, huvudsakligen för att asfalten var mycket ojämn och det var svårt att bedöma vilket hjul som fick bra fäste eller inte. Efter några försök började jag istället stödbromsa vid en stor kon, och sedan styra mer till höger för att därifrån ha en bättre linje genom chikanen.

När jag hade kört mitt pass var det dags för Pillan. När hon hade med en instruktör i bilen gick det mycket bättre, och hon började få lite flyt. Sedan var det dags att äta lunch, men tyvärr hade maten tagit slut så vi fick vänta till efter nästa pass. Trist.

Till mitt tredje och fjärde pass monterade jag min GoPro och filmade min körning. Det är ju otroligt intressant och lärorikt att i efterhand titta på sina körpass och se vad man faktiskt gjorde eller inte gjorde. Båda mina pass flöt på bra utan några incidenter.

Jag märker att jag har bra fart i bilen, och lätt kan avgöra när den börjar närma sig gränsen. Vilket ofta är den allra första kurvan efter depån, där jag ofta får lite understyrning efter den initiala instyrningen. Delvis för att asfalten lutar nedåt och därmed lättare 'försvinner' under hjulen.

Mellan körpassen var det ovanligt socialt i depån. Förmodligen för att Pillan var med och pratade med fler än vad jag brukar. Jag antar att jag mest brukar prata idealspår, hjulvinklar och dylikt. I vilket fall som helst känns det som om det var ovanligt mycket tjejer närvarande. Kul!

Gotlandring, dag två

Efter ett morgondopp och frukost utomhus i solen begav vi oss till Gotlandring glada i hågen och redo för en ny dag på racerbanan. Fast vi blev stoppade när vi anlände. Vänster framdäck var nämligen helt slut efter gårdagens körning. Säkerheten går ju alltid främst, så det var bara att parkera kärran. Snopet.

Vi stannade dock kvar i depån under dagen. Delvis för att Pillan skulle få åka med en instruktör under dagen. Jag passade också på att åka med två olika instruktörer, båda med samma bil som vi har. Det var oerhört intressant att jämföra deras spår med mina. Även Pillan tyckte det var mycket lärorikt.

Nu funderar hon på att deltaga i Porsches förarutbildning på Mantorp för att utvecklas ännu mer. Skoj. Jag diskuterade förstås våra slitna framhjul med instruktörerna och andra deltagare. Det var nämligen fler deltagare med samma typ av bil som hade utslitna framhjul.

Rekommendationen är att justera hjulvinklarna och öka cambern till tre grader. Nackdelen är att dels att man behöver byta delar i hjulupphängningen och dels att bilen blir oerhört känslig för spår i asfalten. Ett annat förslag är att byta till ett annat däck som är mindre känsligt för variationer i temperatur. Eventuellt börjar vi med att justera till max camber utan att byta delar. Hmm.

På söndagen tog vi sovmorgon innan vi åkte till Visby och tvättade bilen. Sedan blev det färja till Nynäshamn innan vi försiktigt rullade hem.

>> Mera bilsport