Det sista momentet i min tredje Svensk Klassiker är avklarat, med en stukad fotled.
Min första klassiker gjorde jag 2006, och den andra 2016. Den här gången fick jag med mig ena sonen, som sprungit maraton förut men inte några andra typer av långlopp. Med hjälp av längdskidläger och lån av min gamla racercykel har vi klarat av Engelbrektsloppet, Öppet Spår, Vätternrundan och Öppen Älv under året.
Nu var det dags för min sämsta gren, löpning, runt Lidingöloppet. Den första gången hade en rejäl bonnförkylning som inte släppte förrän på morgonen samma dag. Den gången gick det ändå hyfsat. Den andra gången hade jag problem med mina vadmuskler, som började krampa efter 8 km. Den gången var det en pärs.
Jag hade lagt upp en halvskaplig träningsplan, anpassad efter vår långa rundtur i Spanien i augusti, med mångträning på kortdistans i terrängspår i juli, ett fåtal löpturer nere i Spanien, och sedan ett fåtal allt längre löpturer i terrängspår i början av september.
Den planen gick åt fanders när jag stukade fotleden rejält första helgen i september. Första veckan ägnades istället helt åt försiktig återhämtning, med 75 minuter på en skonsam crosstrainer på fredagen. Andra veckan kändes det klart bättre, och jag försökte springa en sväng på riktigt. Tyvärr var det för tidigt. Det funkade det inte.
Istället fick jag helt enkelt fortsätta att vila i mig form. Planen var att försöka springa på plana sträckor, och gå uppför och nedför alla backar. Jag var dock mycket orolig för att stukningen skulle förvärras och att smärtan helt enkelt skulle bli outhärdlig under det långa loppet.
Dessutom var väderprognosen inte den roligaste. Det var 95% sannolkhet för regn under dagen. Eftersom jag räknade med att gå en hel del behövde jag därför ha lite varmare kläder på mig. Fast när vi anlände till Lidingö var det lite varmare, och molnen såg ut att börja lätta en aning. Åtminstone lätt uppmuntrande.
Vi gick bort till starten, en lång promenad från Lidingövallen, och värmde upp. Det var rekordmånga anmälda till årets lopp, 18'000 löpare, och det var 1'500 i varje grupp. Vi höll oss långt bak i vår startgrupp, mest för att jag ändå skulle bli omsprungen av de flesta, och Jacob brukar starta lugnt.
Starten gick kl 14 för vår startgrupp. Fastän den första sträckan går över öppna ängar blev det ändå trångt, och jag var också mycket försiktig med att inte trampa snett i någon håla. Jag klarade mig fint fram till grusvägen till Trasthagen och Kotlasjön. Sedan drog Jacob ifrån mig redan i den första lilla uppförsbacken i Trasthagen eftersom jag gick upp för den.
Jag var som sagt mycket orolig för fotleden och sprang lätt haltande med all belastning på andra benet. Det kändes ok i foten, men å andra sidan kände jag snart att belastningen på det andra benet var väldigt tuff. Frågan var om det benet skulle palla för trycket..
Dessutom hade jag ju inte sprungit längre än 10 km innan, och nästa fråga var förstås om kroppen överhvudtaget skulle orka hålla igång i 30 km. Nåväl, det var en senare fråga. Jag fortsatte springa lätt haltande på slät mark, och gick uppför och nedför alla backar. Vilket jag noterade att många andra gjorde också, bland annat i Killingebacken vid 2.5 km.
Annars är den första milen relativt fri från backar, och jag kunde hålla ett skapligt jämnt tempo på runt 7:30-7:40 min/km på slät mark. Efter Kyrkviken kändes det så pass bra att jag inte behövde springa haltande längre, utan det funkade bra att springa "som vanligt", fast fortfarande i mycket lugnt tempo.
Efter vätskestationen i Hustegaholm vid 9.5 km blir det mer kuperat igen. Först kommer Willes backe, och sedan löper spåret längs Elfsviksvägen flera kilometer innan det blir en sväng in i skogen mot Fågelöudde. Jag fortsatte på samma sätt som förut, jämnt tempo på slät mark och gång i alla backar.
Det verkade fungera bra. Smärtan verkade inte öka, och det andra benet höll fortfarande. Jag började känna viss tillförsikt att jag faktiskt skulle nå målet, och när jag nådde Fågelöudde (halvvägs) på under två timmar började jag undra om jag skulle lyckas komma i mål på runt fyra timmar.
Fast det är förstås efter Fågelöudde som det börjar bli ordentligt kuperat. Först kommer Södergarnsbackarna som går upp och ner i ett, och sedan backen vid Bosön upp till Jaktstigen. Jag gick förstås i alla backar, både upp och ner, och det gick givetvis ännu långsammare.
Däremot sparade det på musklerna, och kände mig förvånansvärt fräsch uppe på Jaktstigen. Sedan blev det en lång promenad ner till Grönsta vid 20 km, mer vätska, och sedan en ny lång promenad uppför Grönstabackarna. När jag kom upp på krönet började jag åter springa långsamt, men nu visade sig min dåliga form.
Jag fick krampkänning i vaden på mitt klart överansträngda ben. Jag hade dock med mig en magnesiumsalva vi köpte i somras, så jag stannade och smörjde in vaden ordentligt innan jag fortsatte. Det blev på samma sätt som tidigare. Långsam löpning på slät mark, och gång i alla backar.
Framåt Sticklinge fick jag besked att Jacob kommit i mål på fina 3:19. Han hade haft ett skapligt odramatiskt lopp. Samtidigt började mina muskler protestera. Ingen kramp, men de ville inte riktigt röra på sig. Dessutom började det värka mer från fotleden, så jag började springa mer haltande igen, och ännu långsammare.
Vilket fick många i publiken längs spåret att heja ordenligt på mig. Det kändes bra, och jag fortsatte halta mig fram mot Aborrbacken, vilken jag givetvis gick uppför. Det gjorde i princip alla andra också, för den delen. Jag såg en enda kille som sprang uppför.
Fast när jag passerade speakern halvvägs upp tog jag några springsteg, mest för att det satt en fotograf där. Kanske blev det några bra bilder. Men sedan blev det gång igen. På andra sidan krönet började springa långsamt och haltande igen. Därifrån är det inte ens fem kilometer kvar, och man börjar känna viss målvittring.
Den försvann fort när det plötsligt började ösregna. Det fullkomligt vräkte ner och underlaget började direkt bli lerigt. Hjärnan ställde om helt, och det kändes som att minst halva loppet återstod. Jag hade åtminstone jacka och långbyxor på mig. Jag drog upp dragkedjan till hakan, vecklade ut ärmarna helt och fortsatte kämpa på.
Efter en stund avtog det mest intensiva regnet, och det kändes som det började ljusna en aning. Men det dröjde inte länge förrän en ny skur uppenbarade sig över oss och tömde sitt våta innehåll. Om vi inte var våta innan, så var vi helt genomvåta nu. Dessutom blev spåret ännu lerigare och man fick försöka undvika att halka medan man sprang.
Lagom till Karins backe vid 28 km hade dock regnet börjat lätta. Den backen är nog brantast av alla backar, och jag gick givetvis upp. Jag såg ingen alls som sprang upp. Väl uppe började jag lunka igen, långsamt och haltande. Fast området är lätt kuperat, och nu gick jag i minsta lilla motlut. Mest för att nu var verkligen benen helt slut.
Men det är bara två kilometer kvar och för varje steg ökar målvittringen. Jag försökte öka tempot en aning, men både fotled och benmuskler satte stopp för det, så jag lunkade vidare i mycket långsamt tempo. Nu började fotleden värka allt mer och jag insåg att jag var tvungen att hålla ner tempot ännu mer.
Till slut nådde jag fältet där målet är. Eftersom det hade regnat ordentligt var upploppet väldigt lerigt, och jag valde att springa längst till höger där gräset fortfarande var grönt. Det gjorde klart ont i både fotled och muskler medan jag haltade i mål i sakta mak.
Jag kom i mål på 4:28, med en genomsnittlig pace på 8:53 min/km (6,76 km/h). Mitt absolut sämsta resultat genom tiderna. Jag är ändå fullkomligt nöjd, för den här gången handlade det bara om att komma i mål innan repet dras, och därmed klara av min tredje klassiker. Done!
| Plats | Distans | Tid | Plac | Fart |
|---|---|---|---|---|
| Stockby (1km) | 1,1 km | 0:09:59 | 13777 | 9:03 min/km (6,6 km/h) |
| Ekholmsnäs (5,7km) | 5,8 km | 0:46:14 | 14462 | 7:40 min/km (7,8 km/h) |
| Hustegaholm (10km) | 10,2 km | 1:21:20 | 14501 | 7:55 min/km (7,6 km/h) |
| Fågelöudde (15km) | 15,2 km | 1:59:58 | 14427 | 7:44 min/km (7,8 km/h) |
| Grönsta (20,6km) | 20,6 km | 2:51:47 | 14347 | 9:34 min/km (6,3 km/h) |
| Abborrbacken (25km) | 25,2 km | 3:38:55 | 14436 | 10:14 min/km (5,9 km/h) |
| Prewarning (30km) | 29,9 km | 4:26:01 | 14463 | 9:56 min/km (6,0 km/h) |
| Mål (30,2km) | 30,2 km | 4:28:45 | 14451 | 10:34 min/km (5,7 km/h) |
| Totalt | 30,2 km | 4:28:45 | 14451 | 8:53 min/km (6,8 km/h) |
Det blir dock så många detaljer, att översikten försvinner.
Följande tabell ger en bättre översikt (och mer rättvisande bild av upplevelsen):
| Plats | Distans | Tid | Plac | Fart |
|---|---|---|---|---|
| Fågelöudde (15km) | 15,2 km | 1:59:58 | 14427 | 7:59 min/km (7,6 km/h) |
| Abborrbacken (25km) | 25,2 km | 3:38:55 | 14436 | 9:53 min/km (6,1 km/h) |
| Mål (30,2km) | 30,2 km | 4:28:45 | 14451 | 9:57 min/km (6,0 km/h) |
| Totalt | 30,2 km | 4:28:45 | 14451 | 8:53 min/km (6,8 km/h) |
15 maj 1965 föddes idén om Lidingöloppet. Kacke Karlberg och Sven Gärderud läste en ledare av Sven Lindhagen i Idrottsbladet "Friidrotten har ingen verkligt bred tävling som lockar man ur huse. På hösten. Ett par mil med medalj som skulle vara en bragd att erövra" Sagt och gjort. Med IB som medarrangör arrangerades på hösten ett 3 mil långt terränglopp på Lidingö. 644 löpare anmälde sig och 512 av dem fullföljde loppet.
Idag är Lidingöloppet världens största terränglopp, sedan 1982 noterat i Guinness Rekordbok. Uppemot 30.000 deltagare anmäler sig varje år till Lidingöloppets alla lopp. Förutom själva Lidingöloppet på 30 km ingår bla även Lilla Lidingöloppet, Knatteloppet, Lidingö Tjejlopp och Lidingöstafetten i arrangemanget. 2026 var det 18'000 löpare anmälda till Lidingöloppet på 30 km.
Lidingöloppsbanan är markerad året runt med blå/vita plåtskyltar och kilometer tavlor med beskrivning av nästkommande kilometer. Start i Koltorp på södra Lidingö, mål i Grönsta på norra Lidingö.
Läs mer: Lidingöloppet