EtymologiVad betyder ordet? |
DefinitionVad är musik? |
HistorikVad var musik? |
SociologiMusik kan provocera |
Min musikVilken musik gillar jag? |
Ordet musik är belagt i svenskan sedan 1619 och kommer, via tyska och franska, av latinets musica som i sin tur härstammar från grekiskans mousiké.
Det grekiska ordet syftar på Muserna, nio gudinnor som ansågs inspirera och beskydda diktning, tonkonst, bildkonst, dans och kroppsövningar samt andlig bildning i antik mytologi.
Den grekiska termen mousiké (eller mousiké techné – "musisk konst") hade alltså ursprungligen en annan, mycket bredare betydelse, där det vi idag kallar musik endast var en delmängd.
Ordet musik har senare lånats in i nästan alla västerländska språk via latinet (spanska música, italienska musica, franska musique, flamländska muziek, tyska Musik, finska musiikki).
Det är svårt att definiera vad musik är. Alla vet vad det är, men ingen kan säga det exakt.
Det grekiska begreppet mousiké techné syftade på vad vi idag skulle betrakta som skilda konstformer. Samma sak gäller för det kinesiska ordet yue som idag motsvarar musik i en bred betydelse, men som ursprungligen hade en betydelse som liknar mousiké och som har utvecklats på ett liknande vis som det europeiska musikbegreppet.
Det är inte ovanligt att musikaliska uttryck är intimt sammanflätade med andra former av uttryck så som rörelse, dikt och så vidare. Musiken ingår dessutom ofta i ett bestämt socialt sammanhang.
Redan under senantiken förändrades dock betydelsen så att det mer kom att syfta på "akustiska gestalter som självständiga, konstnärliga uttryck".
I det medeltida Europa kom sedan musikbegreppet mest att användas för den lärda tonkonsten, medan allmogens musikaliska uttrycksformer betraktades som musikens motsats – amusiska. Detta synsätt höll i sig fram till 1700-talet, då musikbegreppets betydelse vidgas till att även omfatta sådant som folkmusik.
Musikskriftställaren Eduard Hanslicks definition av musik som "tonande rörliga former" (tyska: "tönend bewegte Formen") har blivit välkänd. Sedan Edgar Varèses tid har definitioner som "organiserat ljud" förekommit, även om vissa som John Cage har bestridit organisationens roll i sammanhanget.
Definitionen av musik som organiserat ljud förekommer fortfarande idag men begreppet kan också inkludera omständigheterna kring musiken, det vill säga musiklivet, samt potentiellt klingande musik såsom inspelningar och noterad musik.
Musik har "blivit ett nästan ohanterligt universalbegrepp för olika ljudande företeelser i tid och rum", med musikvetaren Jan Lings ord.
Kunskapen om musik före de första historiska källorna grundar sig på arkeologiska fynd av möjliga musikinstrument, avbildningar av musicerande, samt jämförelser med kulturer som i relativt modern tid levt under liknande betingelser som de forntida folk vars boplatser arkeologerna grävt ut.
Från paleolitiska bosättningar finns bland annat fynd av räfflade ben som kan ha använts som skrapinstrument, lansettformade ben med ett hål för ett snöre i ena änden som kan ha använts som vinare samt diverse rasselinstrument. Det finns även benflöjter av hög ålder från både Europa och Östasien.
Musiken verkar ha spelat en viktig roll i de tidigaste kända högkulturerna, i floddalarna kring Eufrat och Tigris, Indusdalen, Nildeltat samt i Kina. Musiken tycks ha fyllt en funktion i den religiösa kulten. Den första kända noterade musiken kommer från Mesopotamien, det rör sig om religiösa hymner som skrevs ned cirka 1250-1200 f.kr.
Från det antika Grekland kan man skymta uppkomsten av en autonom tonkonst, något som mycket väl kan ha funnits tidigare i andra högkulturer men inte lämnat spår i källorna. Av särskild vikt för Europas musikhistoria är den musikteori och musikestetik som växte fram i antikens Grekland. Tre grundläggande begrepp i den grekiska musikteorin var rhytmos, mélos och harmonia – föregångarna till svenskans "rytm", "melodi" och "harmoni".
Från 800-talet e.Kr. kan man börja spåra den västerländska konstmusiken tack vare bevarade kyrkliga notdokument för standardisering av kyrkosången – vad som kom att kallas Gregoriansk sång.
Framåt andra hälften av 1100-talet och början av 1200-talet skrivs det tre- och fyrstämmiga organumsatser i Paris, något som senare kallats Notre Dame-skolan.
Under slutet av 1200-talet började man kombinera med världsliga texter och melodier, även kallat Ars Antiqua, lånade från den folkliga spelmansmusiken, från dansmusiken vid hoven eller från trubadurernas visor.
Perioden från slutet av 1400-talet till början av 1600-talet kallas för renässans, då både sats- och klangidealen förändras bort från det rådande modala systemet till det dur/moll-tonala system som varit förhärskande i västerlandet sedan dess, åtminstone fram till slutet av 1800-talet.
Under perioden mellan 1600 och 1750 som kallas barocken verkade kompositörer som Antonio Vivaldi, Georg Friedrich Händel och Johann Sebastian Bach. De nya strömningarna tar sin början i Italien och sprids sedan i olika former över resten av Europa.
Från mitten av 1700-talet växer det som kallas Wienklassicism fram. Tongivande var Joseph Haydn och Wolfgang Amadeus Mozart verkade under wienklassicismen. Det är under den här perioden som symfoniorkestern får ungefär den form den har idag.
Ludwig van Beethoven brukar ses som den som leder över i nästa musikhistoriska epok: Romantik. Då tänjs gränserna för det dur/moll-tonala systemet mer och mer, tills ramarna mer eller mindre sprängs med sådant som Claude Debussys impressionistiska, Arnold Schönbergs senromantiska och Igor Stravinskijs neoklassiciska musik.
På 1900-talet uppstod jazz när afro-amerikaner i södra USA utforskade nya rytmer, stilar och ljudbilder med hjälp av västafrikanska influenser i form av improvisation, polyrytmer, bluestoner, syncopation (avbrott) och swing / groove.
På 1950-talet blev rock and roll, rockabilly, blues och country musik populärt, vilket gav upphov till rockmusiken nästa årtionde.
På 1970-talet började elektroniska synthesizers användas, vilket ledde till 1980-talets discomusik. De ersattes på 1990-talet av datorer, och sedan dess finns det inte längre några egentliga begränsningar i skapandet av ny musik.
När kompositörer introducerar nya musikstilar som bryter med konventionen, kan det finnas ett starkt motstånd från akademiska musikexperter och det allmänna opinionsläget.
Dessa stilar har alla rubricerats som icke-musik av kritiker när de introducerades:
Jag lyssnar mest på rock i olika former, men även klassisk musik, jazz, blues, pop, disco, house och rap.
Egentligen gillar jag bra musik inom alla kategorier utom Svensktoppen.
Mina favoritartister, favoritalbum, favoritlåtar och favoritlyrik.