En sväng till södra Spanien mitt i vintern gör gott.
Efter två veckors dubbelarbete (dels det vanliga slitet och dels som deputy för min chef som var på semester) var det äntligen dags att ta ledigt. Eftersom jag läst flera härliga varma reportage från Spaniens södraste del Andalusien hade vi bokat flygbiljetter dit över helgen.
I lördags morse bar det iväg till Malaga. Vi landade mitt på eftermiddagen, hämtade ut hyrbilen och drog rakt österut längs kusten. Vi hade inte gjort några direkta planer förutom att vi skulle besöka slottet Alhambra ovanför Granada som ligger i bergskedjan Sierra Nevada.
Sierra Nevada har så höga toppar att det ligger snö där året runt fastän det ligger i södra Spanien. Man kan till och med se dem från kusten. Vi hade dock lite otur med vädret eftersom det var en stor köldvåg över hela södra Europa, så det var bara runt femton grader varmt längs kusten. Fast hemma var det förstås nyss femton minus..
Vi stannade i Nerja där vi krånglade oss ner till stranden efter att ha handlat lite vatten och Cava. Nere vid stranden råkade vi hitta en p-plats så det blev en liten promenad och kaffe med utsikt över havet också. Fantastiskt fint! Men efter ett tag fortsatte vi österut längs den vilda kusten tills vi kom till Almería.
Det är en otroligt fin och charmig kuststad som är rätt okänd (jämfört med Malaga och Marbella). Vi lyckades hitta ett oerhört trevligt fyrstjärnigt hotell mitt inne i den gamla stadens trånga gränder som kostade nästan inget alls just nu. Fast deras garage kostade en tredjedel av rummet.
Vi tog en lång promenad genom gränder och vrår. Till slut hamnade vi på en fin restaurang jämte hotellet. Fast själva köket hade ju inte öppnat för klockan var ju bara åtta på kvällen. Istället blev vi hänvisade till deras bar där de kunde servera Tapas. Och vilka Tapas! Den ena var bättre än den andra. Efter sex-sju olika, fantastiska Tapas behövde vi ingen kvällsmat :-)
Även frukosten var helt brilliant, med allt man kan vilja fråga efter. Den dagen styrde vi norrut upp mot Sierra Nevada. Vi passerade det ökenområde där Clint Eastwood spelade in sina första spagettiwestern, och fortsatte på den moderna motorvägen upp i bergen.
Vi passerade ett pass på 1380 meters höjd och plötsligt var det minusgrader ute! Vilken tur att vi tog med vinterkläderna hemifrån. Efter att ha passerat många vindmöllor, slott och solfångaranläggningar kom vi så småningom till Granada från baksidan. Vi såg en glimt av Alhambra och fortsatte på det hållet.
Men det var ett misstag. Gränderna blev mindre och mindre, och när vi var alldeles nedanför Alhambra åkte vi in på en gränd som efter någon kilometer blev 1,5 meter smal. Fastän vi hade en liten bil kom vi inte igenom och det var bara att börja backa! Pernilla var inte glad, men efter att ha backat några hundra meter lyckades jag till slut vända bilen och sedan gick det bättre.
Efter att ha irrat runt i Granada ett bra tag blev vi till slut tvungna att låta GPS:en guida oss upp till Alhambra. Fast även det innebar ändå många små gränder och irrvägar eftersom de höll på att anlägga räls för spårvagnar överallt. Till slut hittade vi dock ut ur stan och började närmade oss.
Fast först åt vi "frukost" på ett lokalt ställe på vägen. Klockan var halv ett, men eftersom de inte började servera lunch förrän efter klockan ett så fick det bli Ciabatta för oss. Mycket gott. Sedan var vi redo att ta oss an Alhambra. Fast när vi köpte biljetter fick vi reda på att vi inte kom in förrän klockan två. Spanska regler. Så det var bara att vackert vänta en halvtimme.
Slottet ligger fint över staden, men det ser kanske inte så himla imponerande ut på utsidan. Däremot var det helt otroligt imponerande på insidan. Både vyn, Nasrid-palatset, Partal, Alcazaba och Karl V:s slott. Det går inte riktigt att beskriva, utan tarvar ett besök för att förstå.
Hjärtat är helt klart Nasrid, men missa inte Karl V:s slott som var en rejäl överraskning. Däremot skippade vi Generalife. Säkert fint, men var vi lite trötta och ömma i fötterna. Något måste man ju spara till nästa besök!
Istället siktade vi på Ronda, en liten bergsby norr om Malaga.
Ronda skulle bli resans höjdpunkt. Ronda är känd för två saker, dels sägs det vara tjurfäktningens vagga och dels delas staden av en hundra meter djup ravin som kanske är 10-15 meter bred. Vi tog in på stadens Parador, som ligger precis bredvid den berömda bro som går över klyftan.
Rummet hade en fantastisk utsikt som var svår att slita sig från fastän solen hade gått ner när vi kom fram. Men vi tog en rejäl promenad över bron och genom Ronda's äldsta delar. Sedan fortsatte vi in i gågatorna runt Ronda's "moderna" centrum från gissningsvis 1700-talet.
Vi åt på en taberna vid torget. Det blev dock inga Tapas, men det blev både Cava och Rioja. Sedan rullade vi tillbaka till hotellet och landade en stund i baren.
På morgonen var det ännu svårare att slita sig från utsikten, men till slut sade magen ifrån och vi åt ytterligare en helt makalös frukost, med utsikt över dalen.
Det bar verkligen emot, men efter ytterligare en liten promenad satte vi oss i bilen och körde söderut. Vi siktade på Gibraltar, men valde att köra bergsvägarna via Gaucín. Det var finfina bergsvägar med gudomlig utsikt och perfekt beläggning. Det var svårt att hålla ner tempot på så underbara vägar..
I Gaucín valde vi dock att ta en ännu mindre bergsväg ner från bergen, och den hade knappast finansierats med EU-bidrag för nu var beläggningen kass och säkerheten obefintlig. Men efter många om och men kom vi till slut ner till kusten i närheten av Gibraltar strax innan tolv och körde motorväg den sista biten.
Gränsövergången gick rätt åkej även om det var lite kö. Det häftigaste är ju att man kör över flygplatsens landningsbana för att komma in till Gibraltar. Därinne svärmade det av skotrar och motorcyklar, och alla körde helt hänsynslöst. Men vi kom igenom staden och tog oss via några små tunnlar bort till halvöns södra ände, Europa Point.
Där är utsikten över Afrika magnifik. Vi hade nog hyfsat tur med vädret också. Det var kanske lite kallare än vanligt, men å andra sidan blåste det nästan inte alls så det var rätt åkej. Efter att ha fånstirrat över Afrika och alla lastbåtar en bra stund övertalade jag Pernilla att vi skulle upp och titta på Gibraltar's apor också.
Hon gillar inte små bergsvägar, men vägen upp var definitivt något i hästväg. Till och med jag höll rätt hårt i ratten. Vägen var två meter bred, "räcket" var några vita stenar som var lätta att köra över och det stupade lodrätt ner.. Dessutom var backen så brant att bilen inte orkade på tvåan!
Vi kom dock upp utan problem till St Michael's Cave utan problem. Fast när vakten pekade på det branta ställe där vi skulle parkera bilen klev hon ur och lät mig parkera bilen själv. Istället pratade hon med en vakt som hade en apa som kompis. Aporna har tydligen rätt olika personligheter, vissa är snälla medan andra är mer aggresiva. Det är i varje fall förbjudet att mata eller klappa dem.
Sedan tog vi en tur genom en rejäl grotta med många stalagmiter och stalagtiter, som var smakfullt belysta. Man hade även gjort om ett grottrum till konsertsal. Mycket fint, men kanske inte lika storslaget som grottan utanför Trieste i Italien. Sedan var vi nöjda och tog bergsvägarna ner, åkte runt klippan och siktade norrut.
Vi höll oss så nära kusten längs Costa del Sol vi kunde och förundrades av mängden semesterhus och lägenheter som finns där. Visst är stranden oerhört fin på vissa sträckor, men jag kan föreställa hur det formligen kryllar av folk där på sommaren. Jag är glad att vi var där på vintern istället :-)
Efter någon timme i bilen hittade vi en väg som gick hela vägen ner till stranden i Marbella. Vi åkte ner och kände på vattnet. Inte så farligt kallt, men inte direkt badbart heller. Istället tog vi en kaffe på en cafeteria som låg nere vid vattnet. Det var hyfsat varmt så det gick fint att sitta med bara kortärmad tröja i solen..
Därefter åkte vi vidare längs kusten till Malaga, letade upp hotellet som låg precis bredvid flygplatsen och åkte ner till gamla stan i Malaga för att äta. Malaga är en gammal hamnstad med både ett moriskt palats på en klippa över staden och en rejäl katedral i centrum.
Den gamla stan är mycket charmig (åtminstone nu på vintern när det inte vimlar av turister) och jämförelsevis betydligt större än Gamla Stan i Stockholm. Eftersom vi skulle upp klockan fem nästa morgon för att hinna med flyget var vi tidigt ute med spanska mått och de flesta restauranger hade inte öppnat.
Till slut hittade vi ett turisthak som kunde servera oss mat. Stället var inte särskilt charmigt, men maten var åtminstone god. Sedan krånglade vi oss ut ur Malaga och tillbaka till hotellet, där vi lade oss tidigt.
Dagen efter var tidig uppgång, men tyvärr var flyget försenat så vi landade inte förrän kvart över elva i Sverige.
Summa summarum var det skönt att komma iväg en helg..