La Dolce Vita i sjutton dagar.
Efter en snabb ändring av semesterplanerna på grund av vädret åkte vi söderut mot solen förrförra fredagen. Målet var Amalfihalvön i södra Italien. Fast innan vi lämnade Sverige hade vi två åtaganden. Först skulle vi besöka en god vän och dennes son på deras lantställe i Blekinge, och sedan skulle vi tillsammans med mina föräldrar besöka eventet Vrams GP utanför Kristianstad på lördagen, där man firade att det var 60 år sedan Sveriges GP kördes där.
Eftersom vi skulle till Blekinge valde vi att åka E22 söderut från Norrköping, även om det är längre. Men vi hade gott om tid (tyckte vi), vädret var skapligt, och trafiken lätt (utom genom Söderköping). Fast i Kalmar tröttnade vi och genade över Nybro och Tingsryd mot Olofström. Och efter att åkt på några riktigt små, smala och vackra vägar genom västra Blekinge nådde vi vårt mål betydligt senare än vi hade planerat.
Så vi hann varken bada eller stanna så länge, men det blev åtminstone en rejäl långfika innan vi körde sista biten till mina föräldrar i Skåne. Mycket trevligt, mycket uppskattat! Mina föräldrar blev också glada av att se oss igen, och det blev rätt sent..
Dagen efter åkte vi till Råbelöfs Slott utanför Kristianstad, där eventet Vrams GP skulle hållas. Fast först det blev byte av felaktigt inköp, byte av felaktig vara och även lunch på vägen. Så vi var inte framme förrän vid två-tiden på eftermiddagen. Nu gjorde det inte så mycket för det var tyvärr mindre intressant än vad jag hade hoppats på.
Det fanns åtminstone ett antal trevliga femtiotalsvagnar att beundra, bla fem 300SL måsvinge, fyra 300SL roadster, flera trimmade 356:or, flera Jaguarer, Ferrari-racers, Osca, Alfa 8C, och annat skoj som en udda, och tämligen ful, Hansa-racer. Bästa behållningen var att man körde genom en stor ladugård på fullgas. Det lät riktigt gött.
Fast pappa, som alltid haft ett bra motoröra (och trimmade 356:or bättre än fabriken på den tiden), tyckte att alla motorer gick alldeles för fett. Enligt honom var motorerna betydligt bättre intrimmade när det begav sig.. Ivfsh var det ett trevlig event. Vi åkte nöjda hem, lekte med katterna, körde lite hoj på åkrarna och bastade på kvällen.
Första övernattning var bokad på Hotell von Münchhausen utanför Hannover, där vi även hade övernattat året innan. En mycket trevligt ställe med utmärkta rum, rejäl spa-avdelning, bra restauranger, och gedigen service. Vi hade bokat färjan Rödby-Puttgarden 10:15 och gav oss av i vederbörig tid, och hann till Rödby i god tid.
På färjan över Tyskland kunde man se mörka moln torna upp sig över Tyskland, och vi hann inte av innan det regnade. Utanför Lübeck blev det stau, och eftersom klockan var lite över tolv svängde av till staden för att äta lunch. Det var dock svårt att hitta parkering, och vi var nära att få punka på kuppen.
I en brant nerförssväng såg jag en lucka där vi borde kunna parkera så Pillan fick hoppa ur för att kolla skyltarna medan jag backade in. Jag såg dock inte att det låg en trasig glasflaska i rännstenen, och backade över den. Nästan. Pillan fick stopp på mig i sista sekunden, men det fastnade ändå glasskärvor i däcket..
Till råga på allt så var det inte tillåtit att parkera där.. Så vi körde vidare, oroliga för en eventuell punka. En bra bit senare hittade vi en lucka där vi parkerade, en bra bit från närmaste matställe. Så vi fick gå rätt långt tillbaka. Lunchen var väl ok, vi tog pasta och pizza, men frugan uppskattade inte att få rödvin upphällt i ett vanligt dricksglas..
Sedan småsprang vi nästan tillbaka till bilen för att se om det blivit pyspunka eller ej. Som tur var hade det klarat sig. Så vi kunde fortsätta söderut. Förbi Hamburg var det som vanligt köer, men efter avfarten mot Bremen lättade det. En stund. Halvvägs till Hannover var det åter rejäla köer, så efter ett tag svängde vi av och tog en omväg mot Hamlen.
Fast på kartan blev det faktiskt rakare så vi förlorade inte så mycket tid, utan kom fram helskinnade vid femtiden. Efter att fått rum passade vi på att utnyttja faciliteterna, dvs att använda spa-anläggningen. Det blev både simning, bastubad, ångbastu och en stund relax innan var nöjda.
Efter ett glas bubbel ute vid slottsdammen åt vi sedan en god kvällsvard i deras resturang i slottskällaren. Eftersom de är duktiga på viner, fick sommelieren rekommendera viner till varje rätt, rött till mig och vitt till frugan. Mycket goda.
Eftersom Münchhausen har en fantastisk frukost, och vi upplevde att vi hade gott om tid så var vi rätt sega på att komma iväg. Och missade att det är långt till närmaste Autobahn, speciellt söderut. Och att det kan vara mycket trafik på sommaren. Det gick inte fort till Kassel, men sedan släppte det en smula.
I norra Bayern började trafiken tätna samtidigt som det började bli dags för lunch, så vi svängde av på en mindre avfart för att se vad vi kunde hitta. Och såg några skyltar om en klosterrestaurang på en kulle i närheten. Sagt och gjort. Stället låg på en rejäl kulle med fin utsikt över nejden.
Maten var också bra. När den väl kom. För vi väntade mer än en timme att få in maten, en bit pizza och en schnitzel. Lite trist när man långt kvar att köra. Men till slut var vi på väg igen. Och hann inte långt förrän bilens motorlampa lyste! Aargh!
Det visade sig dock att den 'bara' varnade för låg oljenivå. Så vi svängde av till första bästa mack och köpte en liter olja som vi fyllde på. Och nu hamnade oljenivån på max nivå. Perfekt! Fast den första biten efter påfyllningen tog jag det lite lugnare..
För första gången som vi kört där så var det inga direkta köer mellan Nürnberg och München, utan det rullade på rätt bra. Precis förbi München stannade det förstås till, men sedan rullade det bra när vi fortsatte söderut mot Österrike. Vi svängde av vid Rosenheim, och sedan blev det lite alpväg förbi Kitzbühl och Pass Thurn till Mittersill.
Det är ett gammalt slott som ligger på alpsluttningen med vida utsikt över dalen nedanför. Vi hann inte utnyttja faciliteterna eftersom vi inte var framme förrän vid sjutiden, men det var ett trevligt ställe och det kan hända att vi återkommer dit. Istället blev det en god kvällsmat utomhus med utsikt över dalen. Dock något störd av getingar..
Efter en god frukost utomhus på samma ställe fortsatte vi rakt söderut genom Felbertauern där det var MTB-tävling där tunneln var slut. Därifrån fortsatte vi via Lienz mot det ganska okända Plöckenpass, ett riktigt trevligt pass med en väldigt liten väg, speciellt precis söder om själva passet över gränsen till Italien. På ett ställe slingrade sig vägen så att det var tre hårnålskurvor rakt över varandra! Mycket underhållande!
Några mil längre söderut åkte vi genom en liten italiensk by och såg en vacker blomsterprydd restaurang där vi stannade för lite lunch. Det märks direkt att man passerat gränsen till Italien, för det var mycket gott fastän det bara var lite pasta. Det blev en sorbetto di limone på maten också. Drickbar. Mums!
Efter en god kaffe fortsatte vi söderut och svängde snart på Autostradan. Det var lite trafik förbi Udine, men fastän det var tung trafik efter svängen mot Venedig flöt det ändå på bra. Högerfilen rullar i 90, och vänsterfilen jämt i 130. Vi tog långa vägen runt Venedig, som var nästan trafiktom, och svängde söderut i Padova.
Därifrån var det mer trafik, men det rullade på och vi passerade snart vägkomplexet förbi Bologna utan strul. Söder om Bologna lättade trafiken och det uppskattade jag för autostradan mot Florens är riktigt underhållande. Halvvägs dit, på sista avfarten innan gränsen till Toscana, var det dags att svänga av för att köra småvägar sista biten till hotellet.
Vi hade bokat Villa Mediaci Lo Sprocco, ett hotell som låg på landsbygden mitt uppe bland kullarna i Appeninerna norr om Florens, några kilometer från den något större orten Scarperia, som såg väldigt trevligt ut på bilderna, och med bra betyg från tidigare gäster. Det blev en intressant upplevelse.
Fast först återstod förstås småvägarna dit. Jag har kört på många trevliga vägar, men måste säga att åtminstone sträckan på SP59 till Santa Lucia överträffar det mesta. Kan verkligen rekommenderas. Om du hittar dit förstås.. Efter Panna var vägen lika bra, men tyvärr var asfalten delvis sönderkörd av lastbilar från Agua Panna, och vi tog det lite lugnare.
Det blev smågator genom Galliano, och sedan skulle vi nästan vara där enligt navigatorn. Men italienska numreringar kan vara intressanta. Vi hittade en p-skylt med hotellets namn, men den pekade på ingenting så vi körde av och funderade på nästa steg. Till slut körde vi in bland en samling hus som kändes rätt, men där fanns ingenting om något hotell.
Vi såg ett par som höll på att renovera sin övervåning i ett av husen och ropade på dem. De kunde ingen engelska, men till slut förstod vi att de tyckte att vi skulle ringa på en omärkt ringklocka på huset bredvid. Vilket vi gjorde. Men inget hände. Förrän efter en lång stund.
Precis när vi skulle åka öppnade en liten gumma dörren. Hon kunde inte heller engelska, men hon verkade mena att vi skulle åka tillbaka, åka höger, höger och sedan höger igen. Vilket vi gjorde. Och då såg vi själva hotellet framför oss. Med samma lilla gumma i dörröppningen, vinkande åt oss.
Det var en gammal fin herrgård, som var omgjord till hotell. Eller snarare Bed&Breakfast, för det fanns ingen restaurang som var öppen. Det visade sig vara den lilla gumman som drev verksamheten. Och hon kunde inte mycket engelska. Efter lite teckenspråk och några italienska ord fick vi ett stort och fint rum på övervåningen. Vi förstod också att vi fick åka till Scarperia för att äta.
Fast Scarperia var inte stort, och det fanns inga restauranger som hade öppnat. Italienarna äter ju normalt väldigt sent på kvällen, och speciellt när det är varmt. Och temperaturen var ungefär 40 grader här. Efter en god glass bestämde vi oss för att istället köpa med oss lite charkuterier, ost och gott vin till hotellet.
Största problemet var dock att hitta en korkskruv eftersom alla vinflaskor i butiken hade riktig kork. Men till slut hittade vi en sådan i en annan butik, köpte vår kvällsmat och åkte tillbaka där vi gärna fick låna tallrikar, bestick och vinglas. Vi satte oss ute i trädgården med en underbar utsikt över kullarna.
Det blev en alldeles ljuvlig kväll med god mat och gott vin i en fantastisk omgivning. Vi blev även bjudna på färsk kapris, som smakade kalas. Vi satt och mumsade länge, och när vi till slut hade solen gått ner för länge sedan. Tyvärr blev natten inte lika ljuvlig, för det fanns ingen AC och det blev väldigt varmt på rummet. Men med ett par fläktar blev det några timmar sömn.
Vi körde småvägar förbi Florens, och sedan var det Autostrada resten av vägen till Neapel. Förutom 30 minuter stau söder om Rom pga en bussolycka, flöt det på bra hela vägen. Vi åt snabblunch längs vägen. Ingen höjdare, men kaffet var utmärkt. Det gick också alldeles utmärkt att köra motorväg genom Neapel, även om körstilen är betydligt mer aggressiv nere i södra Italien.
Vi passerade Vesuvius och svängde sedan av i Castellammare. Då kändes det som om allting förvandlades till någon form av u-land. Gatorna genom staden var undermåliga, och vi körde väldigt försiktigt för att undvika skador medan det fladdrade vespor på alla sidor om oss. Det blev en aning bättre utanför Castellammare, men det var fortfarande alldeles för mycket trafik för vägen.
Utsikten var dock alldeles bedårande på några ställen. Speciellt nerfarten mot Sorrento var väldigt speciell. Men vårt hotell låg utanför Sorrento, längs vägen nära byn Massa Lubrense, så vi fortsatte, och lyckades missa själva hotellet. Eller, vi kunde inte stanna när vi såg det så vi fick vända lite längre bort.
Hotellet, och vägen, låg ganska högt upp från havet, med en utmärkt utsikt över ön Capri. Dock blev vi lite missnöjda med rummet, för det låg lite inklämt på sidan med begränsad utsikt över havet. Dessutom fanns det hundratals myror på balkongen. Tyvärr gick det inte att byta för hotellet var fullbokat. Myrorna åtgärdades genom att spruta Myrr på dem.
På morgonen såg vi att balkongen skulle bli svår att utnyttja. Istället för hundratals myror så fanns det tusentals myror där! Nu fanns det dock ett annat rum ledigt, så under dagen bytte vi rum. Det låg en trappa upp, med en perfekt utsikt över både Capri och Medelhavet. Nöjda!
Efter en lång och händelserik resa ner till södra Italien behövde vi en dags avkoppling. Hotellet hade en trevlig takterrass, välutrustad med både pool, bar och bästa utsikten mot Capri, så vi lade hela dagen där. Pillan solade mest, medan jag mest satt i skuggan under ett stort parasoll och skrev dagbok. Det blev även lunch där, samt en god Apirol Spritz medan Pillan tog massage.
På eftermiddagen drog det plötsligt in ett mörkt moln, och sedan försvann det igen. På kvällen åt vi förstås på hotellrestaurangen. Nu började de känna igen oss, och servicen var om möjligt ännu bättre. Det gick inte att överträffa maten från gårdagen, men vi hittade ett annat lokalt vin, Taurasi DOCG, som var ännu bättre. Efter det var vi mycket nöjda.
En av höjdpunkterna i området är utgrävningarna av Pompei, som vi ville besöka. Först tog vi lokalbussen (efter att ha väntat 40 minuter) till Sorrento, där vi bytte till tåg. Efter att ha väntat en stund (runt tio minuter) i en stekhet och överfylld tågkupé började tåget äntligen rulla. Efter fjorton stopp, diverse musikanter, och annat skådebröd var vi framme i Pompei.
Där valde vi att ansluta oss till en guidad tur, dels för att inte missa något viktigt, och dels för att slippa entréköerna. Fast istället fick vi vänta ytterligare en halvtimme innan guiden kom. Och sedan fick vi vänta en stund till för gruppen var för stor och behövde delas. Men men, till slut började rundturen.
Vi började vid den lilla amfiteatern, tittade på ett av dåtidens snabbmatställe, besökte ett välbevarat hus bebott av en rik handelsman, gick till huvudvägen och pausade kort på det forna badhuset innan vi fortsatte. Nästa besök blev red light district, där utövarnas olika specialitet visades på väggarna. Sevärt!
Rundturen avslutade på det stora torget, där man bland annat kunde se avgjutningar av människor och djur som omkom vid Vesuvio's utbrott 79 e Kr. Vi hade funderat på att gå bort till den stora amfiteatern efteråt, men temperaturen var över 40 grader och vi var helt färdiga.
Istället gick vi till en turistfälla precis utanför för att äta lunch. Och med tanke på läget var faktiskt både service och mat riktigt bra! Nu var klockan halv tre, och vi var klara lite 'för tidigt' så vi passade på att boka en busstripp på tre timmar upp till Vesuvio.
Man åkte vanlig buss till gränsen för nationalparken, där man bytte till terrängbuss. Det behövdes för vägen upp för sluttningen var riktigt dålig. Den gick inte riktigt hela vägen heller, utan de sista hundra höjdmetrarna fick man gå själv. Det var fortfarande hett, så jag var totalt sjöblöt när vi väl kom upp till kanten av kratern.
Men det var det värt, för utsikten däruppe var verkligen gudabenådad. Framför sig bredde Neapelbukten ut sig, till höger hade man Neapel, och till vänster Amalfihalvön med dess berg. Det var även intressant att skåda ner i kratern, och inåt mot fastlandet. Vi gick runt halva kratern och bara njöt, men till slut var vi nöjda och gick tillbaka till bussen.
Tyvärr fick vi vänta 40 minuter på den, och sedan fick vi vänta ytterligare 20 minuter på innan den vanliga bussen började köra tillbaka. Under tiden började det hällregna, och det gick inte att stänga alla rutor i bussen så några passagerare blev helt dyngsura. Vi klarade oss dock bra, men blev lite irriterade på att behöva vänta en timme i onödan.
Till slut körde bussen, och vi var nere vid tåget jämnt klockan sju, exakt en timme försent. Sedan fick förstås vänta en stund på tåget också.. Men till slut kom det, och så småningom anlände vi till Sorrento. Där hyrde vi en Vespa, eftersom vi skulle köra längs Amalfikusten nästa dag.
Först körde vi så långt ut på halvön vi kunde, via Massa Lubrense och Termini, upp till en hög kulle med bästa utsikten över Capri. Där uppe fanns det dock någon form av statlig anläggning, så efter att knäppt några kort, åkte vi ner igen och fortsatte sedan österut längs kusten.
Landskapet är oerhört bergigt och vägen slingrar sig fram överallt. Efter Sant Agata är man snarare över Sorrento än nära havet, men efter San Pietro slingrar sig vägen mer eller mindre över havet på de lodräta bergssidorna hela vägen fram till Positano. Ett helt fantastiskt stycke väg! Positano är också en helt fantastisk stad som är byggd på de tämligen lodräda sidorna. Vackrast av alla städer?
På väg upp ur Positano åkte vi förbi en vacker restaurang med perfekt läge och utmärkt utsikt över staden och dess lilla hamn där vi stannade för en kopp kaffe. Det var dock så trevligt, vackert och alldeles behagligt att vi stannade kvar för ett glas vin också. Fast plötsligt fick vi bråttom..
En polis (på en vespa förstås) stannade för att bötfälla vår parkerade vespa. Den stod väl vid sidan om gatan, men det dög förstås inte. Jag sprang ut för att stoppa honom. Och sprang till fel vespa! Fast jag upptäckte mitt misstag, polisen garvade, och när Pillan kom ut så vi kunde åka vinkade han glatt.
Sedan fortsatte vi på en alltmer märkvärdig väg som fortsatte att slingra sig på de lodräta bergssidorna, fast nu låg det allehanda hus och även mindre byar med jämna mellanrum. En helt otrolig upplevelse! Så småningom kom vi till Amalfi, den gamla huvudorten, där vi hade planerat att äta lunch. Men vi hittade varken parkering eller någon trevlig restaurang så vi fortsatte.
Istället styrde vi upp mot Ravello, som ligger högt över havet fast fortfarande nära havet. Större delen av vägen upp är enkelriktad, men med moppe är det inget stort problem. Nu började vi bli hungriga, men vi lyckades hitta en liten parkering precis mitt i centrum. Och sedan gick bara runt hörnet så såg vi en väldigt inbjudande trädgård till ett hotell som hade restaurang.
Restaurangen var inte stor utan hade bara fem bord, men det kändes som om den låg ovanför havet. Det var flera hundra meter rakt nästan rakt ner till havet, och utsikten var återigen helt gudabenådad. Dessutom var maten alldeles utmärkt. Det var verkligen svårt att till slut slita sig därifrån.
Efteråt åkte vi ner igen och fortsatte till Maiori, som har en förhållandevis stor strand. Där blev det en timmes solbad på den publika stranden, men så småningom var det dags att börja åka tillbaka för att hinna till hotellet innan det mörknade helt. Enda skyddet mot insekter var ju solglasögon..
Nu var dock trafiken en aning lättare och vi kom nästan hela vägen tillbaka till San Pietro innan vi behövde sträcka på benen och lätta på rumpan. Sedan tog vi resten av vägen i ett nafs, fast nu åkte vi inte över Termini. Det var trevligt att komma 'hem', och den här kvällen var allt så hemtrevligt att det verkligen kändes som att komma hem. Dessutom fick jag Spagetti Carbonara fastän det inte fanns på menyn :-)
Vi hade bokat en extra natt på Capri, och på morgonen packade vi lätt, körde tillbaka vespan till Sorrento och tog färjan till Capri. Vi fick bra platser ombord och hade hela vägen en strålande utsikt över kusten och Capri. På väg ut ur Sorrento sköts det salut för oss, men varför vet jag inte.
På Capri hade vi bokat ett hotell nära hamnen, så vi checkade in och tog funikularen upp till det kända torget i mitten av huvudorten. Där var dock allting trångt, varmt och kaotiskt så vi fortsatte en liten bit innan vi hittade en trevlig restaurang med panoramautsikt över hamnen och fastlandet.
Sedan gick vi tillbaka ner till hamnen, en promenad som är längre och brantare än man tror från början. Vi mötte några stackare som var på väg upp och såg helt utmattade ut. Där bordade vi hotellets båt för en privat båttur runt ön, en verkligt sevärd upplevelse. Fast vågorna gick höga, de var kanske två meter som mest, och tyvärr var därför blå grottan stängd.
Fast skepparen, Enrico, var en duktig sjöman och styrde skickligt den lilla båten genom vågorna utan att ens Pillan tyckte att det var obehagligt. På vägen berättade han om ön, och efter att ha passerat fyren lugnade havet ner sig. Vi stannade och tittade på den gröna grottan, som snarare är en tunnel, och sedan blev det en stunds bad för oss.
Sedan passerade vi Marina Piccolo, där det låg mängder med båtar och flera stora yachter ankrade. Vi passerade genom tunneln i Faraglioni Mezzo, såg den orange Korall-grottan, och fick sedan en stor tamp i propellern. Vi blev tvungna att stanna för att få loss den, och till slut blev Enrico tvungen att hoppa för att skära loss allt.
Tio minuter senare var det klart, och efter att även tittat på den vita grottan, rundade vi hela ön och kom tillbaka till hamnen. Resten av eftermiddagen lade vi på hotellets takterrass, där Pillan solade och jag skrev dagbok under ett parasoll.
Tyvärr hade de ingen mat där uppe, så vi blev rekommenderade två restauranger i hamnen. Vi tog den närmaste, och det blev tyvärr en besvikelse. Mest för att servicen var dålig, alla andra gäster fick mycket uppmärksamhet, men av någon anledning inte vi. När sedan Pillans maträtt var löjligt liten och inte ens hon blev mätt, så var vi lite irriterade.
Och när vi slutligen fick vänta mer än halvtimme på dessertmenyn, så ruttnade vi och gick därifrån så snart vi fått betala. Vi berättade ingående för hotellkillen att inte borde rekommendera den restaurangen fler gånger. Sedan vet man förstås inte om han bryr sig om det..
Utan att bli störda av hissen (enda lediga rummet låg bakom hissen) vaknade vi på den undersköna ön Capri helt utvilade. Efter frukost tog vi en taxi upp till Anacapri, den andra orten på ön, som ligger på baksidan. Öns taxibilar är väldigt speciella; de har kapat taket och ersatt det med en markis. Fiatarna är förlängda och har en bakdörr, medan vi tog en taklös Nissan Serena minivan. Klart udda!
Uppe i Anacapri tog vi först liften upp till öns högsta topp. Där uppe fick jag plötsligt hjälpa till att videofilma när en kille friade till sin flickvän! Lätt tårdrypande! Efter en god glass och författande av vykort åkte vi ner till torget, och gick till Axel Munthe's vackra villa. Han var en stor man här nere på sin tid. Vi åt lunch på tak-caféet där och sedan var det dags att börja åka hemåt.
Eftersom vi hade köpt bussbiljetter ville vi utnyttja dem. Tyvärr innebar det 50 minuters väntan på det lilla stekheta torget. Sedan tog även själva nedfärden rätt lång tid, för den enda vägen ner är extremt smal och bussen mötte runt tio stora lastbilar på väg upp. Ibland fick bussen till och med backa för att kunna mötas.
Men till slut nådde vi hamnen, hämtade vår packning och köpte färjebiljetter tillbaka. Och sedan gick färjan efter 15 minuter. Wow! Fast vi fick rätt dåliga platser, och hade rätt dålig utsikt. Det gjorde inte så mycket, vi hade sett det mesta och ville mest tillbaka. Efter en kall öl på torget i Sorrento, tog vi sedan lokalbussen tillbaka.
Detta var den sista kvällen på 'vårt' hotell, och de hade bokat bästa bordet åt oss. Som avslutning valde vi de bästa alternativen vi hade hittat tidigare. Det blev en superb helkväll med bubbel, trerätters, lokalt vin och dessutom lite god grappa. Mums! Den natten sov vi extra gott.
Efter att till och med fått kindpussar av den glada tjejen i receptionen var det dags att sikta norrut. Fast vi körde genom Massa och San Pietro för att undvika Sorrento. Sedan fann vi en tunnel i Vico Equense som nästan tog oss hela vägen tillbaka till Pompei. Klart skönt att undvika Castellammare!
Därefter blev det Autostrada förbi Neapel, förbi Rom, och upp till Toscana. Vi hade bokat rum på Villa di Vignamaggio utanför Greve in Chianti, en av de allra äldsta vingårdarna i Chianti, och där flickan som kallades Mona Lisa föddes. Den ligger långt upp på en sluttning med fin utsikt över landskapet.
Fast först styrde vi hjulen till Brolio, för det var dags att köpa mer av deras fina grappa. Vi passade också på att köpa ett par flaskor med limiterat vin. Sedan passade vi på att stanna på flera vinhus, bla Castello Monterinaldi, Il Molino di Grace, och smaka/köpa vin innan vi kom fram till Vignamaggio. Där det också blev vinprovning :-)
Rummet (egentligen rummen) på Vignamaggio var utomordentligt charmigt, och hade bland annat egen uteplats med bästa utsikten, fyra meter stor öppen spis, himmelssäng och massor med andra pittoreska inslag. Efter att ha köpt lite av deras goda vin, fått en extra glas rosé att avnjutas på terrassen, så tog vi en promenad genom slottslika trädgården. Mycket vacker!
Vi åt kvällsmat där också. Vi fick ett fint bord utomhus på en altan. Tyvärr var bordet bredvid rätt högljudda, och det blev förstås inte bättre när de beställde sista biten av dagens tallrik framför näsan på oss! Men det är förstås inte restaurangens fel. Däremot var maten inte lika god som vi vant oss vid under veckan. Men det var gott, och vinet var utmärkt, och det var en trevlig kväll.
Nästa övernattning bokade vi i Italiens nordvästra hörn, uppe i Aostadalen, på Grande Hotel Billia i San Vincent. Det är rätt långt att köra, och det blev Autostrada hela vägen dit. Vi åkte på utanför Florens, och sedan svängde vi strax västerut mot Pisa för att åka längs kusten norrut.
Vi har tidigare åkt gamla landsvägen mellan Genua och La Spezia, som var alldeles underbar, men faktum är att även motorvägen mellan städerna är klart värd en omväg. Faktum är att hela sträckan från Nice till La Spezia måste vara världens bästa motorväg, dvs om man gillar att svänga väldigt mycket :-)
Sedan kan även sträckan norrut från Genua genom Ligurien (E25 upp till Ovada) verkligen rekommenderas, kanske inte lika mycket för själva körningen som för landskapet. Det är minst sagt oerhört vackert. Sedan ramlar man plötsligt in i Piemonte och ut på Po-slätten. Där är det platt.
Men vi rullade på, och snart började vi skymta Alperna. Samtidigt började det mulna en aning och efter Ivrea kom det några droppar. Men det upphörde snart och när vi nådde San Vincent var det bra väder. Efter att ha checkat in, åkte vi vidare till ett vinhus på andra sidan Aosta som rekommenderats. Det var dock en besvikelse, för även om vi köpte några flaskor så föll smaken inte oss riktigt på läppen.
Det gjorde däremot hotellets spa-avdelning i källaren. Vi besökte innan vi åt, och det var en riktigt bra upplevelse. Först fick en guidad tur av Claudio, som visade alla möjliga saker som de två poolerna utomhus, de tre poolerna inomhus, de två saunorna, och de olika sorters duscharna. De hade även ett rum med fotbad, där en gång hade strålande kallvatten, och en gång hade strålande varmvatten. Mycket speciellt!
Vi badade, bastade, och provade alla olika grejer rätt länge. Sedan blev var det dags för kvällsmat. Vi fick ett bra bord på resturangen, dock med långa, stora gardiner precis framför vår utsikt. Men mat, dryck och service var ypperlig. Det stället kommer vi garanterat åka tillbaka till.
Nästa övernattning låg i Frankrike "några mil" norr om Colmar. Dagens första mål var dock St Bernhard-passet, vi undvek tunneln noga. Första biten efter Aosta var vägen riktigt usel, men efter ett mindre vägarbete blev vägen betydligt bättre, och den sista biten upp till själva passet var oerhört vacker med stora lila ljungfält i sluttningarna upp mot de spetsiga bergen. Helt enastående!
Vi stannade uppe vid gränsen för att köpa vignette, men de hade inga så vi fortsatte. På andra sidan passet försvann det goda vädret vi haft så länge, och det drev stora moln över dalen. Första biten ner i Schweiz var inte lika roligt. Det saknades vägräcken helt och hållet, och man kunde inte ens se ner på grund av alla moln. Jag tog det väldigt försiktigt där.
Men efter ett tag var vi nere i dalbotten och plötsligt var vägen riktigt bra igen. Det blev några snabba svängar och livet lekte igen. Snart passerade vi vägen upp till Verbier, och sedan stannade vi i nästa ort för att köpa vignette. Jag passade också på att kolla säkringarna, för på vägen upp slutade eluttaget att fungera. Mycket riktigt hittade jag en trasig säkring. Som tur var satt en i reserv som jag kunde använda.
Fast det visade sig vara svårt att köpa nya att ha i reserv. Istället fortsatte vi norrut genom Schweiz. Halvvägs till Bern svängde vi av mot Gruyeres för att äta lunch, men det visade sig att orten var en turistfälla och avspärrad. Så vi vände och åkte till nästa stad för att äta lunch. Men där vi försökte tog de bara kontanta swiss franc, så till slut blev det snabbmat på utfarten.
I Bern svängde vi norrut för att undvika Basel, och istället åka några pass över till Frankrike. Tyvärr var det svårt att hitta och mycket kö pga vägarbeten, men till slut var på rull. Fast det visade sig att det mesta av alla fina landsvägar var ersatta av långa tråkiga tunnlar istället.
Dessutom blev vi stoppade av polisen under en bro. De kunde knappt någon engelska, men det verkade som om de letade efter smugglare. De kollade noga in våra vinlådor, och till slut bad polisen att öppna bakrutan för att ta ut allting. Men det går ju inte! Till slut fick vi åka vidare, utan att lastat ut något.
Till slut kom vi in i Frankrike via Porrentruy och Delle för att hamna i nya vägarbeten innan vi till slut kunde köra på en Autoroute mot Mulhouse. Det var en lång omväg som inte riktigt motsvarade förväntningarna. Möjligtvis om man kan hitta de gamla landsvägarna.. Hmm..
I Mulhouse svängde vi norrut mot Colmar, och borde snart vara framme. Egendomligt visade navigatorn att det var flera mil än så kvar. Det visade sig att hotellet egentligen låg strax utanför Strassbourg, i den lilla orten Ottrott, istället.. Och så småningom anlände vi dit.
Det var ett mycket charmigt hotell med bra service och vi fick en trevlig svit med utsikt över Rhendalen och tyska Schwartzwald. Sedan provade vi spabadet, som var bra, men inte lika bra som i San Vincent. Kvällens clou blev istället kvällsmaten på hotellets restuarang, som visade sig ha en stjärna..
Allt var mycket gott, men allra bästa var nog servicen i sig. Speciellt vår kypare var en äldre gentleman med många talanger, bland annat talade han många språk flytande, dock inte svenska.. En väldigt angenäm kväll.
Fredagen skulle bli en lång dag. Fast vi tog god tid på oss på morgonen. I praktiken samma misstag som förra gången vi skulle genom Tyskland. Först stannade vi en god stund i ortens vinstuga, där vi både köpte vin och pratade om Bugatti med mera. Bugatti görs ju i grannbyn Molsheim och vinkillen kunde mycket om Bugatti.
Sedan lade vi minst tjugo minuter på att försöka tanka i byn nedanför. Sedan åkte vi till Molsheim, där vi bara tänkte köra förbi slottet och fabriken. Men det var lite svårt att hitta och vi fick en karta på turistbyrån som inte var skalenlig. Nåväl, till slut lyckades vi passera förbi slottet och fabriken, och svängde mot Tyskland.
Där åkte vi en omväg över Schwartzwald på väg mot Stuttgart. Totalt sett tog det fyra timmar att åka från Offenburg till Stuttgart, men på den tiden hann vi äta lunch på en restaurang med utsikt över nejden också, och totalt känns det som en lyckad omväg. Om vi nu inte hade så långt kvar förstås.
Det blev ett snabbt besök i Stuttgart, där det blev lite shopping, både i tillbehörsbutiken och vid reservdelsdisken. Och det tog nästan en kvart att få betala för motoroljan jag köpte.. Sedan drog vi vidare norrut mot Wurzburg. Tyvärr var det köer redan på utfarten från Stuttgart, och dessa fortsatte med stop&go-trafik upp till Heilbronn.
Därefter rullade det ok en bit, men uppåt Wurzburg var det tjugo meter enfiligt vägarbete och 40 minuter stau. Nära Wurzburg började det bli stau igen, så vi genade genom staden istället. Kom ut vid bilar vi kände igen, men då hade vi hunnit tanka också.. Sedan var det fortsatt trögt norrut förbi Fulda.
Klockan blev allt mer, och snart var den förväntade ankomsten efter tio på kvällen.. Trist! Men efter Kassel släppte det alltmer, kanske för att klockan var så mycket, och periodvis gick det riktigt fort. Så till slut kunde vi glida in till hotellet i Celle kvart i tio. Fast deras restaurang stängde klockan tio, så vi behövde äta innan vi checkade in. Allt var gott, men det var lite för sent för att uppskatta allt..
På morgonen tog vi en liten promenad in till slottet och stadskärnan i Celle, som var klart charmig, och passade på att köpa några nya skor. Fast när vi sedan skulle hämta ut bilen ur garaget såg vi att det droppat något från taket så att lacken såg förstörd ut på två ställen! Hotellet lovade att stå för alla kostnader, men det var med en bitter eftersmak som vi åkte vidare.
Trafiken flöt vidare ovanligt bra, till och med förbi Hamburg. Precis förbi Lübeck var det åter köer, så det blev åter en omväg och lunch där. Fast på ett annat ställe. Sedan rullade det riktigt bra och vi förväntade oss att hinna med vår bokade färja 16:15. Tills någon kilometer utanför färjeläget där det var totalstopp!
Något måste ha hänt med färjorna innan, för det var komplett kaos i färjeläget. Det var fullt i varenda fil både innan och efter kassorna. Totalt sett satt vi fast mer än en och en halv timme i färjekön. Aargh! Efter det gick Danmark som en dans, och tjugo i nio på kvällen var vi äntligen framme efter ännu en lång dag.
På söndagen startade vi redan på förmiddagen, och höll sedan jämnt tempo hela vägen. Fast när vi hade jämnt tio minuter kvar öppnades himlens portar och det började hällregna. Välkommen hem! Fast det var över lika snabbt, och när vi var hemma vid huset hade det redan slutat att regna. Borta bra, men hemma bäst.
Imorgon bitti är det dags att börja jobba igen..