Plus 5 medeltida tyska städer, 2 italienska bergssjöar och 2 bilmuseum.
Årets roadtrip gick till Portovenere, utanför La Spezia, strax söder om Cinqueterre, där Ligurien och Genuabukten börjar, på Italiens västra kust. I år bestämde vi oss också för att ta tämligen korta dagsetapper, för att slippa stress och för att också göra vägen till ett resmål.
Det betydde att det blev sex övernattningar på vägen ner, sex nätter i Portovenere och till sist fyra övernattningar på vägen upp. Av dessa blev tre i tyska medeltida städer på vägen ner och två på vägen upp. Fast den ena staden på vägen upp, Colmar, ligger egentligen i Frankrike.
Det blev också en övernattning högt uppe i Dolomiterna, samt två övernattningar vid italienska bergssjöar. Det fanns också tid till att besöka på två stora bilmuseum på vägen, BMW på vägen ner, och Bugatti på vägen upp. Vi var bara borta sexton dagar, men väl hemma kändes det som betydligt fler dagar än så..
När vi lämnade Spånga var vädret omväxlande, det var ömsom regn och ömsom uppehåll, så cabben åkte upp och ner hela dagen. Det var dessutom stau på E4:an utanför Tystberga. Vi sov över hos mina föräldrar i Skåne, och fortsatte söderut tidigt dagen efter.
Ner till färjan i Rödby var det bra väder och vi var framme i god tid med cabben nedfälld. Men medan vi åt på färjan såg vi svarta moln torna upp sig över Tyskland och vid Puttgarden-bron cabbade vi upp. Sedan var det ömsom ösregn och ömsom uppehåll hela vägen ner till Goslar.
Vi var framme utan problem och fick en bra parkering på gården. Sedan tog vi en liten promenad genom gamla stan men då började det regna lite igen. Fast på kvällen var det uppehåll och vi satt ute på stora torget och åt. Det var dock lite kyligt.
Nästa dag skulle vi först åka till Leipzig och hälsa på Honda där. Jag tänkte åka småvägar över Hartz-bergen dit, men halvvägs upp valde jag fel väg och plötsligt var vi längre från Leipzig än när vi började. Det innebar att det fick bli Autobahn istället.
Efter ett trevligt besök fortsatte vi till Bamberg, ungefär halvvägs till München, för att sova över där. Det visade sig vara en riktigt trevlig gammal kyrko- och universitetsstad och det blev en lång promenad innan vi avslutade med lokalt öl och lokal mat.
Dagen efter åkte vi till München där frugan skulle träffa en gammal kollega och kamrat, medan jag åkte till BMW Welt. Jämfört med tex Porsche och Ferrari var dock BMW-museet en besvikelse. Visst hade de många fina bilar, men det var ostrukturerat och svårt att hitta runt. Jag behövde till och med gå tillbaka en gång för att hitta allt.
På morgonen stack vi tidigt för att undvika köer. Först körde vi mot Garmich-Partenkirchen, men svängde precis innan mot österrikiska Plansee och Reutte, en liten slingrig och vacker väg nästan helt utan trafik. Vid åt lunch vid Plansee och fortsatte sedan till Elmen där vi tog Hahntennjoch till Imst.
Hahntennjoch är ett mycket säreget pass, speciellt på vägen ner mot Imst. Kan verkligen rekommenderas! Därefter fortsatte vi till Landeck där vi svängde söderut nära gränsen till Schweiz. Efter några mil kom vi till Italien där vi bokat ett fint hotell i Trafoi precis norr om Stelviopasset.
Vi startade tidigt från Trafoi för att undvika trafik och siktade på Stelviopasset. Frugan var ganska nervös eftersom hon hört så många historier om passet. Det anses ju enligt vissa vara 'det bästa' passet. I hennes öron det samma som det värsta passet.
I vilket fall som helst var det inte mycket trafik. Mest för att vi startade tidigt. Lite cyklar och motorcyklar men knappt inga bilar. Och visst var det väldigt tvära hårnålskurvor på väg upp. Men vägen var fin och jag körde snällt så frugan var faktiskt riktigt glad.
Vägen ner var inte lika krokig samtidigt som utsikten var underbar. Däremot började vi möta mycket trafik när vi började närma oss Bormio på andra sidan. Och inne i Bormio stod det hundratals bilar i kö som väntade på att få börja köra upp i passet!
I Bormio svängde vi vänster mot ett annat pass, Gavia-passet. Jag hade aldrig hört talas om det och trodde bara att det var ett mindre enklare pass, men det skulle visa sig vara fel. Efter att ha tagit en kopp kaffe i en liten by började snart vägen slingra sig ordentligt och det fortsatte bara uppåt.
Passet kanske inte var lika högt men asfalten var sämre och vägen var mycket smalare. På väg upp var det dock rätt ok, men på vägen ner var det riktigt smalt. Det gick inte ens att mötas på de flesta ställen. Dessutom saknades det ofta räcken fastän det stupade hundratals meter rakt ner bredvid vägen. Jag måste erkänna att jag tog det väldigt lugnt och höll rätt hårt i ratten hela vägen ner i nästa dal.
Väl nere i nästa dal blev det större väg och fastän det slingrade sig här och där var det ingen fara någonstans. Strax innan Lago d'Iseo åkte vi av den stora vägen för att leta upp en restaurang. Det var dock rätt öde i byarna så det tog en bra stund innan vi hittade ett litet lokalt hotell där vi åt risotto med svart tryffel.
Därefter var det inte långt kvar innan vi kom till vårt hotell vid Lago d'Iseo, en vacker italiensk bergssjö med mycket blått vatten där vi tog ett dopp så fort vi kunde. Sedan satte jag mig i skuggan på den väldigt gemytliga framsidan och skrev dagbok medan frugan lade sig vid poolen. Vi avslutade dagen med en trevlig afton på hotellet.
Vi hade inte så långt kvar att åka, enligt GPS:en skulle det ta knappt tre timmar den snabbaste vägen. Så vi tog det lugnt på morgonen och åt frukost i lugn och ro på terrassen innan vi gav oss iväg. Vi körde den snabbaste vägen till att börja med. Först till Brescia och sedan rakt söderut över Po-slätten.
Där motorvägen svängde mot Parma körde vi dock av och fortsatte i rak sydlig riktning upp i bergskedjan Appeninerna. Vi siktade på den lilla bergsbyn Bardio som ligger ungefär mitt bland bergen. Ganska snart började vägen slingra sig ordentligt och det fanns inga raksträckor i sikte.
Till skillnad från passen under gårdagen är bergen mjukare och det finns inga raviner som kan kännas obehagliga. Så vi var glada och nöjda med den omväg vi valt. Tills asfalten började bli riktigt dålig långt upp i bergen. Ibland gick det inte att köra fortare än trettio för att inte tänderna skulle lossna!
Efter ett tag och väldigt många, kanske över tusen, svängar nådde vi Bardio där vi stannade för att äta lunch. Vi hittade en trevlig liten Trattoria vid torget där uteserveringen hade ett vackert tak som bestod av vinddruvegrenar. Det var mycket trevligt och mycket gott.
Sedan fortsatte vi söderut. Vägen fortsatte att vara precis lika slingrig och när vi började närma oss kusten började till och med jag att bli nöjd med alla kurvor. Vi kom överens om att gena en aning på slutet för att komma fram lite fortare. Så sista milen till La Spezia blev lite rakare även om det fortfarande var småvägar.
Sträckan från La Spezia till Portovenere går genom bebyggelse, men till slut var vi framme vid själva hotellet, Grand Hotel, vilket ligger precis vid den gamla fiskehamnen och där vi fick en fint, fast litet, rum med en jättestor terrass med utsikt över hamnen och havet.
Vi tog först en promenad genom hamnen längs alla gamla fina hus ut till udden, där det finns en gammal kyrka precis vid inloppet mellan Portovenere och ön Palmaria. Det blev även ett dopp på utsidan där jag badade i vågorna bland klipporna vid Byron's grotta.
Efteråt undersökte vi den gamla staden och tittade innan vi satte oss på vår terrass med ett par riktigt kalla öl. På kvällen gick vi bort till bortersta restaurangen på udden och åt kvällsmat. Det blev en fantastiskt fin kväll med god mat, gott vin, jättebra service och månuppgång.
Jag sprang en runda innan frukost. Sedan satt jag på vår terrass och skrev dagbok på förmiddagen medan frugan gick till stranden. Framåt lunch gick jag dit också. Vi köpte ett par foccacia till lunch och stannade sedan där några timmar.
På vägen tillbaka satte vi oss på ett kafé vid båtmacken och tog en kaffe i skuggan. Det var dagens mest spännande stund för det var många båtar som skulle tanka men inte så många som kunde köra båt. På kvällen åt vi kvällsmat på hotellet, men tyvärr hade de dålig service och trist mat så det gör vi inte om.
Nästa dag var vi på båtutflykt till Cinqueterre. Det är en rätt känd region med branta klippkuster och fem gamla kustbyar. Utflykten ingick i vår hotellbokning och vi trodde det skulle bli en stor grupp. Men det visade sig bara vi två, och vi fick en egen guide, en trevlig lokal tjej som följde med oss hela tiden och berättade om trakten.
Först åkte vi till Vernazza, minst men mest känt, kanske för den lilla borgen framför byn. Där gick vi iland och tittade på byn, samt tog en kaffe innan vi tog båten tillbaka till Riomaggiore. Där åt vi lunch på ett litet bistro. Utan guide, hon lät oss äta själva.
Lunchen var oerhört god men serverades på italienskt vis, dvs det tog nästan två timmar att få in alla tre rätter plus kaffe, så fick ta en senare båt till nästa stopp, Montorosso. Det är den största av byarna, men nu var vi rätt trötta av all sightseeing, så vi tittade bara på ett par kyrkor och tog en glass innan vi åkte tillbaka till Portovenere.
På kvällen gick vi tillbaka till restaurangen längst ut på piren och åt kvällsmat. Gott som tidigare, men det var fullsatt där och kyparna var lite för stressade. Nästa kväll ska vi prova en annan restaurang.
Denna dag var det lite molnigt på morgonen, men vi gick till stranden ändå och framåt elva var det molnfritt. Lite för varmt för mig som gick och satte mig i skuggan under några träd där cikadorna spelade högt och utsikten över bukten var utmärkt. Utmärkt att skriva dagbok och läsa. På kvällen blev det en restaurang nära stranden, som var ok.
Nästa dag tog vi båten över till ön Palmaria mittemot Portovenere och solade där resten av dagen. På kvällen åkte vi tillbaka till ön med en gammal motorbåt av trä och mullrande motor för att äta kvällsmat på en bra restaurang där. En minnesvärd upplevelse.
Sista dagen åkte vi också till Palmaria och solade. Det var extra mycket folk där, dels för att det var lördag och dels för att man spärrade av sundet mellan ön och Portovenere för att låta folk simma däremellan. Vilket många gjorde. Men inte jag. På kvällen gick vi till vår favoritrestaurang längst ut på udden och hade en superfin kväll.
Nästa dag åkte vi från Portovenere vid kusten till Lago Maggiore i bergen strax söder om gränsen till Schweiz. Vi tog motorvägen nästan hela vägen. Fast den första biten upp till Parma som korsar bergskedjan Appeninerna är riktigt trevlig att köra. Ibland svänger vägen så att hastighetsbegränsningen är nere på sextio. :-)
Vid tolvtiden svängde av motorvägen för att leta upp en trevlig restaurang vid den lokala landsvägen. Efter några kilometer hittade vi en trevlig pizzeria med ett trevligt par som blev jätteglada när de fick en svensk tjugolapp av oss att sätta under en glasskiva.
I Piacenza svängde vi åter ut på motorvägen, passerade Milano och var snart framme i Ranco vid Lago Maggiore där vi bodde på Hotel Belvedere med fin utsikt över den vackra sjön. Vi gick förstås ner till stranden och tog ett dopp. Skönt men tyvärr stenstrand. På kvällen åt vi gott på hotellet med magnifik utsikt över sjön och solnedgången.
Vi startade tidigt och åkte längs sjön in i Schweiz. Först siktade vi på St Gotthardspasset, fast vi åkte förstås inte tunneln utan den gamla vägen över berget. På väg upp stannade vi och tog en bratwurst på ett ställe med panoramautsikt. Mycket fint. Även vägen var bred och fin hela vägen.
Fast vi körde fler bergspass. Precis på andra sidan svängde vi väster mot Furkapass. Det är ett mycket mindre och högre pass där vägen ibland är så smal att det kan vara svårt att mötas. Men det gick fint. Och var otroligt vackert.
Sedan hann vi bara slingra oss ner i nästa dal innan det var dags att slingra sig upp i Grimselpass, ett annat mycket fint pass. Tyvärr körde vi in i några moln så vi kunde inte se så långt allra längst upp.
Fast sedan hade vi svängt så mycket så att vi skippade sista passet jag hade planerat, Sustenpass, och körde rakt norrut mot Basel. Fint men tråkigt, speciellt i alla schweiziska tunnlar.
Så småningom kom vi fram till Basel där vi genast genade in i Frankrike med sikte på Bugatti-museet i Mulhouse. Det var väldigt stort och med väldigt många olika Bugatti, bland två Royale. Fast det fanns väldigt många andra bilar där också, och man blev nästan lite avtrubbad av allt.
Därefter körde vi den sista lilla biten till Colmar där vi skulle bo på ett gammalt genuint hotell i den gamla stadskärnan som också kallas för lilla Venedig. Där blev det en kall öl och en promenad innan vi hittade en trevlig restaurang. Som dock var så där. Till slut behövde jag justera AC:n på rummet så att den blev tillräckligt tyst.
Denna dag körde vi från Colmar till Hannovischer Münden strax norr om Kassel. Efter att ha passerat Rhen och gränsen till Tyskland började vi dagen med att köra lite småvägar i Schwartzwald, ett väldigt grönt och lummigt område fyllt av slingriga vägar. Tyvärr är det även mycket trafik, men inte överallt.
Vi åt lunch i Freudenstadt, uppe i Schwartzwald. Jag åt Schwäbische Maultaschen, en lokal specialitet med bla ravioli och ägg. Gott men lite för salt. Därefter blev det väg 500 ner till Autobahn vid Baden-Baden.
I Karlsruhe var det stau, men vi åkte inom stan och tankade. Sedan var det omväxlande bra fart och vägarbeten till Kassel. Sista biten innan Kassel var det till och med fri fart några mil. Men det dröjde till efter sju innan vi var framme och pga nya vägarbeten på landsvägen blev det en omväg på flera mil.
Men väl framme var det värt det. Hotellet låg vid två kanaler i den gamla staden och var väldigt trevligt. Vi åt utan dröjsmål, fast det blev inomhus eftersom det började småregna. Jag åt Wienerschnitzel som var helt superb.
Det duggade på morgonen, så första biten åkte vi uppcabbat, men ganska snart gick det fint att cabba ner. Förutom ett stau norr om Hannover, som vi undvek helt genom att åka av och tanka i en by, rullade allt fint och vi var tidigt framme i Puttgarden och hann med en tidig färja efter ett snabbt besök på bordershoppen. Vi var hos mina föräldrar innan sju.
På den sista etappen hem blev det ett längre stopp i Östergötland. Först hjälpte jag min svåger att måla färdigt vindskenorna, och sedan firade vi svärfar genom att åka till Sjöpavillongen i Kolmården och avnjuta en god grillbuffé i en strålande sommarkväll. Sedan var det bara en dryg timme kvar innan vi var hemma.
Vi var bara borta sexton dagar, men väl hemma kändes det som betydligt fler dagar än så..