Årets roadtrip gick till Nordkap, upp genom Finland, ner genom Norge.
De senaste åren har vi kört en långtur nedåt Medelhavet varje sommar, men detta år beslöt vi oss för att köra norrut istället. Ovetande om att det skulle bli värmebölja. Målet var Nordkap. För att göra det mer intressant skulle vi köra upp genom Finland och ner genom Norge. Tanken var att hälsa på släkt och vänner i båda länderna.
Dock hade vi planerat försent så Oslo-borna var inte hemma. Däremot var mina fastrar i Finland hemma så dem hälsade vi på. Vi började med färjan till Åbo, som passerade genom skärgården när solen gick ner. Obeskrivligt vackert. Det skulle bli mer av den varan.
Första dagen hälsade vi på släkten i Tammela. Vi fick ett mycket varmt välkomnande och dessutom väldigt mycket mat. När vi till slut åkte vidare österut hade vi ätit så mycket att vi knappt kunde sitta ner. Vi passade på att åka förbi den släktgård i finska Karelen som släkten tagit sitt namn från. Vi övernattade i Lappeenranta nära ryska gränsen.
Andra dagen hälsade vi på min äldsta faster som flyttat till Mäntyharju. Dagen innan hade hon fyllt 81 år. Efter att ha bjudit på lunch körde vi vidare norrut. Resten av den här dagen var mest en lång transportsträcka. Vi stannade och fikade i ett hett Jyväskylä, innan vi fortsatte norrut till Oulu.
Vi bodde på flygplatshotellet som visade sig vara en trevlig överraskning. Bra läge vid Bottenviken, utmärkt service, och mycket god mat på deras spanska taviola. Det var 32 grader när vi kom fram, och solen sken starkt över havet på oss. Vi satt kvar ute hela kvällen, pratade och väntade på solnedgången. Den missade vi dock efftersom vi lade oss innnan midnatt.
Tredje dagen var också mest en transportsträcka norrut genom skogarna. Vi stannade dock i Rovaniemi, åt lunch, och gick på museet Artirum innan vi fortsatte. Vägarna är mestadels raka och med lite trafik, men finska fortkörningsböter är förfärligt dyra så det gick mestadels ganska lugnt.
Vid halv sex var vi framme i Inari rejält sugna på en ordentlig finsk sauna. Tyvärr blev saunan dubbelbokad, men då fick vi låna en lodge med egen bastu precis vid stranden. Mycket skönt. Med flera dopp i Enare Träsk förstås. Efter det sov vi gott.
Norr om Inari svängde vi mot Karasjok, och här blir naturen betydligt mer karg. Vägen gick spikrakt genom landskapet. Efter någon timme stannade vi och fikade, och precis innan norska gränsen tankade vi bilen eftersom bensinen är billigare i Finland. Sedan fortsatte vi på betydligt sämre vägar till Karasjok, nordsamernas metropol.
Där besökte vi ett samemuseum och passerade sametinget innan vi körde vidare norrut. Snart kom vi till Lakselv, som ligger vid en fjord, där vi åt en dyr lunch. Innan dess hade vi ratat en pizza för 245NOK på en camping. Sedan återstod flera timmar längs fjorden innan vi nådde Honningsvåg ute på Mageröya.
Naturen var otroligt vacker, mer ju längre norrut vi kom. Vi passerade minst tre långa tunnlar på vägen. Första tunneln var inte jättelång, men hade dålig belysning, svängde, var smal och det stänkte ner vatten från taket konstant. Vi skulle lätt kunnat ha missat den cyklist som vi körde om där inne.
Nordkappstunneln, ut till Mageröya, är nästan 7 km lång, lutar 10 grader till mer än 200 meters djup innan den lutar 10 grader upp. Stackars de cyklister som försöker ta sig genom den. Därefter återstår bara Honningsvågstunneln som bara är 4.4 km och lutar uppåt istället. En baggis.
Tunneln mynnar precis utanför Honningsvåg. I hamnen låg ett enormt kryssningsfartyg som nästan dolde halva samhället. Vi bodde på Scandic Bryggen, som låg på en brygga i hamnen. Trevligt ställe. Vi tog en promenad genom orten innan vi åt kvällsmat på en lokal krog.
Äntligen dags! Fast när vi vaknade var det väldigt dimmigt, molnigt och regnigt i Honningsvåg. Vi hann tänka att vi skulle kört upp dagen innan när vi faktiskt hade haft tid för ett snabbt besök på den norra udden. Men vi hann bara passera den första bergskammen innan dimman försvann och molnen började lätta. Skönt.
Naturen här uppe är underskön, med karga landskap, öppna skifferberg och lösgående renar. Dessutom var vi nästan helt själva på vägen. Ju längre vi körde desto vackrare blev det. Framåt norra udden hamnade vi dock i en stillastående kö eftersom det var en flock renar på vägen. De gick dock undan rätt fort.
Vi började med att gå till kungens monument på en västlig udde, varifrån man har en utmärkt utsikt över den norra udden. Mest märkvärdigt var att det var näst intill helt vindstilla och det var ändå godkänd sikt. Vi hade plockat på oss varma kläder eftersom det bara var runt 14-15 grader, men det blev alldeles för varmt då det inte blåste.
Efter den sedvanliga selfien på Nordkapp vandrade vi vidare österut till nästa udde. Där stannade vi ett bra tag och bara njöt av tillvaron. När vi till slut började gå tillbaka mötte vi en renflock som bara gick 10-20 meter från oss. Tyvärr hade batterierna i alla kameror tagit slut, och mobilen hade bara några procent kvar så det blev inte många bilder av det.
Vi lyckades dock ladda de flesta batterier medan vi åt lunch på turistcentret. Där besökte vi sedan deras museum, kapell, ljusshow och filmsal. Efter ett sista besök på Nordkappsudden var vi nöjda och satte oss i bilen för att påbörja hemfärden. Jag har köpt en 'suction mount' till min GoPro, och jag filmade när vi körde söderut.
Vi tog en sväng om Skarsvåg, där Kirkeporten finns, men klockan började bli mycket så vi körde tillbaka till Honningsvåg. Där tog jag en joggingrunda bort till Nordvågen, innan vi firade vårt besök allra längst norrut med lite skumpa. Nu hade solen börjat skina så vi tog dessutom en promenad i bara t-shirt och kortbyxor innan vi åt.
Det tar mer än en timme att köra samma väg tillbaka till Olderfjord som vi kört upp. Där svängde vi västerut på E6 mot Alta. Första biten är relativt alldaglig. I Alta stannade vi och tittade på deras kända hällristningar. Väldigt imponerande. Sedan fortsatte vi till Gildetun där vi skulle övernatta.
Det är en gård som ligger ungefär 400 meter över havet med en vidunderlig utsikt över en vacker fjord. Det som gjorde det ännu bättre var att himlen var absolut molnfri och det var komplett vindstilla. Det var nog en av de vackraste vyer jag någonsin sett, bättre än Capri, Big Sur, Hawaii eller Railay Beach..
Mest tack vare det enastående vädret. Vi åt även kvällsmat utomhus och tillbringade resten av kvällen på en bänk med bästa möjliga utsikt över fjorden. Till elvatiden när vi lade oss. Detta ligger ju långt norr om Polcirkeln så det är ju midnattssol, och förstås ingen solnedgång. Jag var dock uppe vid midnatt och tog några bilder.
Det fina vädret fortsatte. Naturen var fortsatt mycket vacker. Vi stannade flera gånger för att bara beundra, och ta bilder. Vi tog den korta vägen till Tromsö, vilket innebär två färjeturer. Den första färjan gick perfekt, vi körde ombord som sista bil innan de lade ut. Den andra färjan var sämre, vi fick vänta trekvart medan de tog lunch.
När vi kom iland höll folk på med kitesurfing. Fastän solen sken såg det kallt ut. I Tromsö körde vi först till hotellet på den höga bro, som Hurtigruten kan passera under. Sedan besökte vi den speciella Ishavskatedralen, konstruerad med hjälp av trianglar, och åkte upp i Fjellheissen, en linbana upp på berget mittemot Tromsö.
Utsikten däruppe är grym. Dessutom fanns det tre-fyra skärmflygare i luften så jag fastnade rätt länge där. Så småningom åkte vi tillbaka, och badade bastu på hotellets spa på toppvåningen med fin utsikt över staden, bron, katedralen och berget. Det var hela 33 grader varmt ute. På kvällen tog vi en härlig promenad och tittade på alla fina båtar i hamnen. Jag gillade en Sunseeker 48 bäst.
Vi stack tidigt för ville köra genom Senja, en ö som sägs vara minst lika häftig som Lofoten. Det innebar att vi tog den andra, västra bron ur Tromsö, och sedan körde småvägar till färjan. Det var samma fina väder som tidigare, och speciellt sista biten till färjan var utomordentligt vacker.
Tyvärr var det nästan en timmes kö till färjan, men vi kom åtminstone med som en av de sista bilarna. På färjan pratade jag med en norrman om det fina vädret, och han sade att han aldrig varit med om något liknande förr. Han sade även att temperaturen i vattnet knappast var mer än åtta grader, såvida det inte var en långgrund strand. Brrr.
Senja var verkligen en vacker ö, speciellt när vi nådde några avlägsna fjordar på västsidan. Plötsligt passerade vi en sandstrand där det stod många parkerade bilar. Vi beslöt oss direkt för att stanna och ta ett dopp! Sagt och gjort. De flesta doppade bara sina fötter för det var inte överdrivet varmt, kanske uppåt 15 grader. Men vi simmade båda i Ishavet! Utan att förfrysa.
Vi stannade bara för att torka lite i solen innan vi körde vidare för det var dags att äta lunch. Det fick dock vänta tills vi kom till Senjatrollet, där det blev en liten värmd baguett. Sedan fortsatte vi ut till Hamn, innan vi vände och körde mot Narvik. Resten av Senja var tyvärr en besvikelse, en rak väg genom ett alldagligt landskap.
E6:an söderut var också mestadels alldaglig, åtminstone tills vi började närma oss Narvik. Där finns det ånyo vackra fjordar och höga broar. Staden i sig är kanske ingen pärla, men Scandic Sailen var ett häftigt höghus mitt i stan med en trevlig sky bar. Det var fortfarande otroligt varmt ute, och vi letade upp en krog med en bra luftkonditionering. På vägen tillbaka hamnade vi i en lokal bilträff, med flera fina kärror.
På natten åskade det ordentligt, och på morgonen var det regnigt. Vi hade planerat att vandra i området vid Skarberget, och tog på oss långbyxor för första gången. Naturen söder om Narvik är enastående, med djupa fjordar och dramatiska berg. Allra häftigast tycker jag Skarberget är, med sina svarta färg och lodräta bergssidor.
Dock hittade vi inget lämpligt ställe att stanna på, och dessutom regnade det så vi skippade vandringen och körde vidare. Några tunnlar efter färjan över Tysfjorden blir naturen helt utomjordisk. Klart sevärt. Halva Bodö håller på att byggas om, och det var inte alldeles lätt att hitta till hotellet, ett annat höghus med skybar, Radisson Blue.
Vi hade tid att göra några utflykter. Först körde vi till den gamla Skansen på näset på andra sidan hamnen. Sedan körde vi en sväng norrut där naturen var riktigt häftig igen, den påminde mig lite om norrsidan på Oahu. Vi hann även med att shoppa ett par skor till mig.
Vi åt kvällsmat på Hundholmens Bryggeri, ett riktigt trevligt ställe där vi fick superb service av en trevlig svensk tjej, plus massor av god mat och dryck förstås. Innan vi gick och lade oss så promenerade vi ut på vågbrytaren till småbåtshamnen där vi njöt av en fantastisk solnedgång. Vilka färger!
Ute i Bodö var det fint väder, men inåt Fauske var det mer molnigt. Vi hade många mil framför oss, över Saltfjellet, genom Mo i Rana, ner till Namsentunet i Tröndelag. E6:an upp till Saltfjellet är under all kritik. Fastän det är en stor europaväg är den så smal och slingrig att man knappt kan mötas. Den saknar dessutom mittmarkering.
Uppe på Saltfjellet är det vackert, men vi stannade inte. Nerfarten till Mo i Rana var sex mil vägarbete. Urrgh. Genom Mo i Rana var det kö. Söderut var det ömsom ok, ömsom småvägar utan mittmarkering, och ömsom superlånga vägarbeten. Jobbigt. Vädret hade varit ok under dagen, men ett par mil innan målet började det spöregna..
En halvmil innan slutade dock spöregnet och framme vid Namsentunet var det uppehåll. Namsentunet är en gård som ligger inklämd mellan vägen och älven Namsen som ligger i en djup ravin. Deras specialitet är fiske. Vi fick ett fint rum i stugan närmast älven. Efter maten badade vi bastu där. Skönt.
Det var lite blött när vi gav oss iväg, men rätt snart torkade det upp och sedan förblev det fint väder. Vi stannade i Trondheim och tittade på Nidarosdomen samt på deras museum med riksregalierna. Efter lunch siktade vi på Molde. Några mil utanför Trondheim blir vägen återigen riktigt liten och smal fastän det är en europaväg.
Sista biten innan färjan i Halsa fick jag dock fri väg genom en lång uppsättning kurvor med fri sikt. Härligt! Efter färjan märks det att man börja närma sig det yttre kustbandet för naturen blir alltmer karg. Vi svängde dessutom ut till Kristiansund eftersom jag ville köra Atlanterhavsveien.
Den börjar i Kristiansund med en sex kilometer lång tunnel som lutar tio grader nedåt, precis som Nordkappstunneln. Första biten efter tunneln är fin, men sedan följer några alldagliga mil på en stor ö. Den kända sträckan är bara några kilometer som förbinder ett gäng mindre öar med Storesundsbrua som höjdpunkt.
Tyvärr var det turistkaos vid den bron. Den är helt enkelt för känd! Efter bron stannade vi för att ta några bilder. Sedan körde vi tillbaka ett par gånger för att få insupa vyerna tillräckligt, med och utan film. Därefter var det full fart mot Molde.
I Molde skulle vi åter bo på Scandic Sailen, den här gången står höghuset näst intill ute i havet. En spektakulär byggnad. Dessutom pågick det både jazzfestival och segelbåtstävling så det var tämligen hektiskt där. Men efter en promenad och lite kvällsmat avnjöt vi resten av den vackra solnedgången från balkongen på deras skybar på 15:e våningen medan färjor och mindre båtar passerade förbi under oss. Gudomligt.
Första anhalten var Trollstigen. Den är mer imponerande när man kommer norrifrån. Vi hade fri väg halvvägs upp, sedan var det stopp eftersom det är svårt att mötas. Uppe på passet stannade vi och gick ut på utkiksbalkongerna. Det är verkligen högt upp. Vi åt även lunch och köpte färska jordgubbar där. Vädret var strålande.
Högplatån söderut är också tilltalande, men nu började trafiken tillta. Nästa anhalt var Geiranger och Dalsnibba, men innan dess hamnade vi i en lång färjekö. Därefter var det lugnt ända tills Örnesvingen över Geiranger. Där var det så oerhört mycket turister att det var löjligt.
Nere i fjorden låg det tre stora kryssningsfartyg som såg ut som leksaksbåtar. Hela scenariot är förstås mycket vackert, men hysterin bland alla turister förstör nöjet. Efter en tvivelaktig omkörning kom vi till slut ner till byn. Och där var det ännu värre! Man kunde se någonting för alla turister, till fots, på cykel, i bil, eller i buss.
Bussarna är värst, de kör i 5-10 knyck mitt i vägen, och går inte att köra om. Det var helt vansinnigt hela vägen upp från Geiranger. Först framåt uppfarten till Dalsnibba lättade det en aning, men då var vi så trötta på trängseln och hysterin att vi skippade det. Vi skippade också turen genom den övre Stryn-dalen. Istället åkte vi tre superlånga tunnlar rakt ner till undre Stryn-dalen.
Faktum är att det var fritt på serprentinvägarna ner till Stryn-sjön, så det uppvägde en hel del av det tidigare kaoset. Längre ner fick vi även tillfälle att köra om först en Bentley, och lite senare en BMW i8. Därefter fick vi ett fint pass över till Byrkjelo. Naturen runt Jöstedalsbreen är mycket vacker.
Efter ytterligare en sju km lång tunnel kom vi fram till Svidalen och Sogndal där vi skulle övernatta. Hotellet var ett av de sämre under resan, det var inte jättedåligt, men lite slitet och strax bredvid ett bygge. Däremot var deras pastarestaurang riktigt bra, de serverade en av de bästa pasta carbonara jag någonsin ätit. Mums.
Efter ytterligare en tunnel åkte vi resans sista färja, över Sognefjorden. Kort därefter stannade vi och beundrade stavkyrkan i Borgsund, Norges bäst bevarade medeltida stavkyrka, byggd på 1100-talet. Imponerande, och mycket tjärdoftande. När vi fortsatte söderut mot Oslofjorden valde vi vägen över Hemsedal.
Förbi Eldrevatnet var vi uppe på 1137 möh, resans fysiska höjdpunkt, där landskapet är minst lika kargt som längre upp i norra Norge. Därifrån blev det en sakta nerfart via Drammen till Oslofjorden, som vi passerade under i resans längsta tunnel på 7,3 km, med andra ord rundade vi Oslo på väg till Moss.
Målet var Son Spa, strax norr om Moss, beläget vid hamnen. Vädret var fint, och vi tillbringade resten av eftermiddagen i solen på terrassen till deras spa-avdelning. Jag passade även på att bada i havet. Det var betydligt varmare än i Ishavet. Nu kunde man ligga i och sprattla länge. Dagen avslutades med kvällsmat utomhus på deras veranda medan solen gick ner.
En ren transportdag. Efter några härliga småvägar svängde vi upp på E6:an och korsade snart gränsen till Sverige. Vi stannade på Ölme Gestgifveri och åt en ypperlig lunch. Vi var hemma halv fyra. Ena sonen var hemma och tog emot oss. Allt såg bra ut, även alla blommor som hade vattnats under värmeböljan.
Summa summarum: 3 länder, 15 dygn, 550 mil, oräkneliga upplevelser. Det har varit en bra resa.