Det bidde inte skärgården, det bidde fjällen.
Vädret denna sommar har verkligen varit upp-och-ner vänt. Under juni och juli när det brukar vara tämligen regnigt var det en rejäl värmebölja, och under augusti när det brukar vara varmt, skönt och soligt har det varit mest kallt och regnigt. Vi hade förlagt vår semester till augusti, men i år var det riktig nitlott.
Vi hade planerat att åka med egen båt ut i skärgården där vi hade bokat boende på några bra hotell. Men när väderprognosen blev allt värre avbokade vi dessa. Istället blev det en tur till Sarek och Stora Sjöfallets Nationalpark i Lappland.
Planen var att köra Inlandsvägen upp, stanna fyra dagar, göra kortare dagsturer, flyga helikopter, och sedan köra E4:an hem. Tanken var att stanna två gånger på vägen upp, och två gånger på vägen hem, totalt åtta övernattningar. Väderprognosen var inte helt utmärkt, men åtminstone en aning bättre än i de södra delarna av landet.
Första dagen bestod av kraftigt omväxlande väder. På vägen upp till Östersund passerade vi minst tre kraftiga skyfall, varje gång med klarblå himmel däremellan. Vi körde via Ljusdal och Ytterhogdal upp. I Östersund var vädret utmärkt, och på Stortorget bredvid hotellet arrangerades en stor bilutställlning. På kvällen blev det en lång promenad över till Frösön.
Vi styrde norrut på Inlandsvägen vid niotiden. Vädret var strålande med i stort sett helt klarblå himmel. Det blev stopp vid en bokhandel i Strömsund, lunch på den utmärkta krogen Bergmans Fisk & Vilt i Vilhelmina, och inköp av vin på Systemet i Storuman där vi fick glada tillrop om bilen.
Framåt Arvidsjaur gled det in lite moln, och när vi tog en promenad nära hotellet kom det några stänk. Tillbaka på hotellet blev det ett rejält bastubad, och lite charkuterier (inköpta hos Bergmans) på balkongen innan vi gick till hotellets kåta, dvs deras restaurang. Vi fick ett fint fönsterbord med utsikt över sjön, utmärkt service och riktigt god mat.
Ännu en vacker dag, men också resans lågvattenmärke, tio kilometer vägarbete på riktigt grov stenkross! Eftersom vi körde vår NSX som är väldigt låg och saknar reservdäck fortsatte vi extremt försiktigt framåt. På de värsta ställena formligen kröp vi över stenkrossen och de stora ojämnheterna med ett omsorgsfullt spårval för annars hade vi fastnat med underredet..
Vi klarade oss helt utan skador, även genom ytterligare 7-8 kortare arbeten. Vi stannade vid själva Polcirkeln och inne i Jokkmokk, där en polis klev fram för att fråga om vår bil. Skoj. Vi åt lunch vid det torrlagda Harsprångsfallet, framåt Porjus. Från Porjus var det bara en timme till Vietas som ligger i Stora Sjöfallets Nationalpark, precis bredvid det Stora Sjöfallet, som kallades för Europas Niagarafall innan det reglerades.
På eftermiddagen tog vi en dagstur till Soldalen i ett strålande väder. Leden utgår från Vietas genom tät tall- och björkskog, och blir riktigt brant närmare och förbi trädgränsen. Där uppe hade man en vacker vy över sjön vid Vietas och bergen på andra sidan. Vi fortsatte genom ett pass och belönades med oerhört vacker vy västerut. Lite längre fram vände vi och gick tillbaka samma väg. Den natten sov vi gott.
Ännu en vacker dag, och resans högvattenmärke, en helikoptertur med Fiskflyg till Sarek och till Skierffe, varifrån man har en slående utsikt över Rapadalen, som av många anses vara den vackraste dalen i hela Lappland. Fast man får inte flyga till Skierffe eftersom den ligger inne i Sarek. Istället landar man utanför Sarek och vandrar ca fem kilometer till klippan.
På vägen dit fick en rejäl sight-seeing med en lågsniff över Stora Sjöfallet, snurr runt toppen på Slugga, över en underskön fjällsjö i nästa dal, vidare längs gränsen till Sarek tills vi kunde se in i Rapadalen från luften. Vi kunde också se Skierffe som ligger 700 meter över Rapadalen, och såg att bergsväggen störtade vertikalt flera hundra meter rakt ner. Wow!
Vi landade på en platå norr om samebyn Aktse. Vandringen till Skierffe gick till större delen på en stenig stig. Vädret var utmärkt, vindstilla med några molntussar på en blå himmel. Den sista biten var brant, nästan så man tappade andan. Fast det var det värt. När man kommer upp till toppen och Rapadalens vackra färger och mönster plötsligt visar sig under ens fötter kan man bli salig.
Jag fick stränga order att inte gå alltför nära, men jag förstås tvungen att liggande krypa fram för att kunna stirra rakt ner i avgrunden. Wow! Till och med jag kände ett visst obehag. Fast efter en stund kom det ett annat par, som satte sig på själva kanten och dinglade med benen. Inte vi. Vi satt på en sten två meter från kanten och åt vår medhavda lunch medan vi bara njöt.
Bilderna vi tog kommer aldrig ge samma intryck som verkligheten, men de kan åtminstone påminna om upplevelsen. Vi satt kvar så länge vi kunde, men till slut behövde vi gå. Vandringen gick fint och helikoptern kom på utsatt tid. På vägen tillbaka gjorde vi ett 'fritt fall'. Vi lågsniffade bakifrån upp över en av topparna vid sjön, och dök sedan längs bergsväggen rakt ner mot vattnet. Hisnande! En stund senare landade vi välbehållna, många upplevelser rikare.
Vädret var bra fastän prognosen hade varit dålig. Vi körde bil till vägens ände i Ritsem, genom ett vackert landskap, men på en mycket dålig väg med oräkneliga djupa potthåll och rejäla tjälskott. Ritsem var dock en viss besvikelse. Visst var utsikten söderut över sjön Akkajaure helt betagande med flera vackra fjäll i fonden, men själva samhället var det inte.
Istället vände vi tillbaka till Vakkotavare där Kungsleden norrut mot KebneKaise börjar. Vi åt lunch på en klippa nere vid sjön innan vi tog itu med Kungsleden. Den första biten gick genom tät björkskog längs en mindre ravin och var seriöst brant. Så småningom passerade vi trädgränsen och kom till en högplatå med ett kargt och vackert landskap. Vi fortsatte rätt jämnt en timme tills vi kom till en mindre kulle.
Därifrån kunde vi se flera kilometer i alla riktningar. Runtom oss hade vi vackra fjäll. Vi såg att vi skulle behöva vandra ytterligare en timme för att komma över nästa knöl för att se nya vyer. Vi var dock nöjda och vände tillbaka. När vi var nere körde vi till hotellet och tog ett skönt bastubad.
Denna morgon var det molnigt, men inget regn. Vi fokuserade på Stora Sjöfallet, som ligger bara några kilometer bort. Det var en enkel vandring eftersom man har lagt ut spånger nästan hela vägen. Vi hade sett fallet från luften, men det är nästan än mer imponerande från marken. På vägen tillbaka gick vi den gamla stigen och fick se en renhane på nära håll.
Efteråt körde vi bil upp till sjön i nästa dal norrut, Satihaure, där det (förstås) ligger ett kraftverk, men i övrigt är en mycket vacker miljö. Efter ett gäng fina bilder körde vi tillbaka och åt lunch på hotellet.
På eftermiddagen hyrde vi en kanot, och paddlade tvärs över sjön för att komma till andra sidan av Stora Sjöfallet. Fastän det gick vågor kom vi över torrskodda. Först följde vi en stig som ledde oss till fallet söderifrån. Fast jag ville se fallet underifrån, och började leta efter en väg ner. Stupet var dock alldeles för högt nära fallet.
Till slut fick vi gå nästan hela vägen tillbaka till kanoten innan vi kunde vika av stigen och ta oss genom obanad terräng närmare vattnet för att komma fram till fallet underifrån. Det var värt mödan. Sedan var det bara att gå tillbaka till kanoten, paddla över sjön och uppför en mindre älv med strömt vatten till hotellet. Enkelt. På kvällen gick vi ner till sjön för en sista titt på forsarna.
Efter ett besök på Naturum, en utställning om Lappland, började hemfärden. Det var molnigt till Porjus, men det började spricka upp och när vi kom till Storforsen vid tvåtiden var himlen klarblå. Vi spatserade genast upp till den övre delen av forsen och imponerades av vattenmassorna på nära håll, men även av Döda Fallet bredvid där det bla fanns djupa trollgrytor och en fin utomhusarena.
Vi hade egen bastu på rummet och efter promenaden blev det ett långt och skönt bastubad. Efteråt satte jag mig på vår solindränkta balkong med utsikt över Storforsen och bara njöt. Det var så himla skönt att jag dåsade till en lång stund. Underbart. På kvällen satt vi utomhus när vi åt kvällsmat, återigen med utsikt över den alltid närvarande Storforsen.
Ner till Piteå var det komplett ösregn, blandat med jobbiga vägarbeten. Några mil söderut upphörde regnet ett tag, innan det kom nya regnskurar. Och fler vägarbeten. Efter Umeå, där vi åt lunch, blev vägen bättre och halv fyra anlände vi till hotellet vid Höga Kusten där vi hade bokat rum.
Tyvärr visade det sig att vårt rum med jättefin utsikt visade sig vara ett litet trist rum på vandrarhemmets bottenvåning med utsikt över gången och ett upplag. På stående fot beslöt vi oss för att köra direkt hem istället.
Detta var samma dag som det katastrofala skyfallet och översvämningen av Gävle med omnejd skedde, så vi var lätt fundersamma hur det skulle påverka färden. Bara bra, visade det sig. Folk höll sig uppenbarligen hemma för det var knappt en kotte på vägen. Faktum är att längs E4:an kunde vi inte se några spår av något skyfall eller någon översvämning.
Vi var hemma innan åtta på kvällen. Allt såg bra ut hemma. Det hade förvisso regnat en hel del, men det var inget som orsakat några bekymmer. Det var härligt att vara hemma igen, en dag tidigare än planerat, efter åtta dagar, 260 mil, och massvis upplevelser.